------------------------------------------------------------------------------------------------------
Om någon undrar
Jag skriver för de som har fantasi. För de som kan följa ett logiskt resonemang. För alla som har humor.
Jag skriver för de ärliga, de härliga, de besvärliga.
De glada, de trötta, de svaga, de utstötta.
Jag skriver för de tysta, de uthängda, de aldrig kyssta, de instängda.
Jag skriver för de sökande, de stuckna, de ännu rökande, de druckna.
De väckta, de släckta, de äkta.
De gömda, de drömda, de bortglömda.
(De ej upptäckta).
Jag skriver för de tända, brinnande. De utbrända, försvinnande.
Jag skriver för de återuppstående, förstående.
Det välmående, bestående, självgående folket.
Jag skriver för smolket.
Jag skriver för de smekande, i sommaren lekande, aldrig ekande.
Jag skriver för barnen. För den nedlagda kvarnen. För garnen som katterna följer. För tassarna som katterna sköljer. För de som ingenting döljer.
Jag skriver för ljuset, för ruset, för huset som jag växte upp i. För vattnet jag är döpt i.
För musiken, mystiken, romantiken och viken där jag fångade min första gädda.
Jag skriver för den gäddan.
Jag skriver för drömmen hos de utslagna, för rummen med de intagna.
För de uppriktiga skratten, den nedgrävda skatten - för natten.
Jag skriver för den stigande solen, den fladdrande kjolen, för stolen som jag nyss satt på. För de som har förnuft att så - innan de skördar.
Jag skriver för mina flickvänner, de jag känner, mina släktingar, alla oäktingar och de teckningar som kastats i soporna.
Jag skriver för framtiden, samtiden, husfriden och kniven i min första novell. Jag skriver för de som gör kväll - innan det skymmer.
Jag skriver för lusten, hösten, brösten, kusten och rösten som jag äger. Jag skriver för de som väger - ungefär som jag.
Jag skriver för strimmorna, dimmorna, grimmorna, kvinnorna - inte så mycket för män - än - men - kanske kan de ändå förstå mig?
Jag skriver för festen - pesten - prästen - hästen - lästen och gesten man gör när man lider - alltså minen när det svider.
Jag skriver för stjärnorna och vinden - tårarna på kinden - tärnorna vid grinden - vårarna i linden - hjärnorna på bårarna - för skårorna i årorna och för hinden i min första novell. Jag skriver för de som gör kväll - just när det skymmer.
Jag skriver för de som behöver energi, sympati, rörelse och vatten. För utopin, entropin och snörningen i hatten.
För månarna och rånarna - för lagarna och bagarna - för skålarna och ålarna och tvålarna med katt på. För de som har förnuft att stå - precis som det kräver.
Jag skriver för alkoholister, artister, autister, lingvister, statister, ligister, nudister. För de som mist den omslutande skölden och vill ha den åter. För de som lever med kölden och gråter. För de som inte förlåter.
Jag skriver för ropen från stränderna, för vassen kring änderna, för bränderna om våren, för händerna på såren och för åren som vänder livet till rätta. Jag skriver för sjuksköterskor som bär hätta. Jag skriver för de som vill att jag ska berätta - och för de som förbjuder mig.
Jag skriver för gåvorna som är sanna, för själen och dess flamma, för handen mot min panna och för de trastar som vill stanna - över vintrarna.
Jag skriver för grodorna i pölen, för bubblorna i ölen, för flickorna vid gölen och för fölen som faller i flykten.
Jag skriver för de som genomskådar rykten.
Jag skriver för komplimangerna som lyser, för ärlighet som fryser, för precis allting som nyser och för de som hyser agg mot någon och tillkännager det.
Jag skriver för glädjen som är beständig, för kärleken som är oändlig, för olyckan som är behändig och för nedstämdhet som är föränderlig.
Jag skriver för yxan som klyver veden - för flugan som irriterar smeden - för älvorna som dansar på heden - för pojkarna som kliver ur leden - för fåglarna som bygger sina reden - för bönderna som talar om Eden - för smultronen som rullar på skeden - för barnen som ifrågasätter seden - för gruset som skrapar under meden - för myrorna som kämpar för freden, och för beskeden som dämpar vreden.
Jag skriver för det beteende som leder till seende. För modet som övertalar blodet. För hyssen som leder till kyssen. För orden som uppmuntrar jorden. För minnet som uppfriskar sinnet. För flyglarna som hänger i tyglarna och för spektaklen som åstadkommer miraklen.
Jag skriver för den lilla flickan i leksaksaffären. För de små båtarna som seglar bland skären. För bären som plockats från skogen till fatet. För pratet på krogen om miljonären som knockats av kryckan, och sedan rest sig upp på tvären och deklarerat att pengarna leder till lyckan.
Jag skriver för livet. För känslorna som frambringar drivet och som leder till klivet rätt ut ur pansarvalvet. Jag skriver för det efterkommande skalvet.
Jag skriver för katakomberna och romberna. För klockorna som ringer mellan ronderna. För sonderna som skickats ut i rymden och inte vill återvända. För de brända, förvända, som tror att de är de enda som vandrar på jorden. För de lycksaliga, vältaliga, som använder de ofarliga orden. För de avskrivna, upprivna, som kliver upp på borden. För de utestängda, utslängda, som rör sig utanför horden. Jag skriver för de felannonserade morden.
Jag skriver för paljetterna och sonetterna. För plaketterna och manschetterna och för nätterna då allting är möjligt. Jag skriver för det som är ofördröjligt.
Jag skriver för blåsten, posten, rosten och för kosten som inte behöver födas och gödas för att dödas.
För sprickorna, brickorna och för flickorna som inte låter sig berusas och tjusas för att avblusas.
Jag skriver för pacifisten och journalisten som i bristen på frågor och objekt, bryter samman i plågor och i affekt rusar till herr Gårman och utbrister: “Perfekt! Var går man, var går man, var går man?”
Jag skriver för ansikten, insekter, ursäkten, insikten och den sanslösa utvägen ur dikten.
Jag skriver för de ärliga, de härliga, de besvärliga.
De glada, de trötta, de svaga, de utstötta.
Jag skriver för de tysta, de uthängda, de aldrig kyssta, de instängda.
Jag skriver för de sökande, de stuckna, de ännu rökande, de druckna.
De väckta, de släckta, de äkta.
De gömda, de drömda, de bortglömda.
(De ej upptäckta).
Jag skriver för de tända, brinnande. De utbrända, försvinnande.
Jag skriver för de återuppstående, förstående.
Det välmående, bestående, självgående folket.
Jag skriver för smolket.
Jag skriver för de smekande, i sommaren lekande, aldrig ekande.
Jag skriver för barnen. För den nedlagda kvarnen. För garnen som katterna följer. För tassarna som katterna sköljer. För de som ingenting döljer.
Jag skriver för ljuset, för ruset, för huset som jag växte upp i. För vattnet jag är döpt i.
För musiken, mystiken, romantiken och viken där jag fångade min första gädda.
Jag skriver för den gäddan.
Jag skriver för drömmen hos de utslagna, för rummen med de intagna.
För de uppriktiga skratten, den nedgrävda skatten - för natten.
Jag skriver för den stigande solen, den fladdrande kjolen, för stolen som jag nyss satt på. För de som har förnuft att så - innan de skördar.
Jag skriver för mina flickvänner, de jag känner, mina släktingar, alla oäktingar och de teckningar som kastats i soporna.
Jag skriver för framtiden, samtiden, husfriden och kniven i min första novell. Jag skriver för de som gör kväll - innan det skymmer.
Jag skriver för lusten, hösten, brösten, kusten och rösten som jag äger. Jag skriver för de som väger - ungefär som jag.
Jag skriver för strimmorna, dimmorna, grimmorna, kvinnorna - inte så mycket för män - än - men - kanske kan de ändå förstå mig?
Jag skriver för festen - pesten - prästen - hästen - lästen och gesten man gör när man lider - alltså minen när det svider.
Jag skriver för stjärnorna och vinden - tårarna på kinden - tärnorna vid grinden - vårarna i linden - hjärnorna på bårarna - för skårorna i årorna och för hinden i min första novell. Jag skriver för de som gör kväll - just när det skymmer.
Jag skriver för de som behöver energi, sympati, rörelse och vatten. För utopin, entropin och snörningen i hatten.
För månarna och rånarna - för lagarna och bagarna - för skålarna och ålarna och tvålarna med katt på. För de som har förnuft att stå - precis som det kräver.
Jag skriver för alkoholister, artister, autister, lingvister, statister, ligister, nudister. För de som mist den omslutande skölden och vill ha den åter. För de som lever med kölden och gråter. För de som inte förlåter.
Jag skriver för ropen från stränderna, för vassen kring änderna, för bränderna om våren, för händerna på såren och för åren som vänder livet till rätta. Jag skriver för sjuksköterskor som bär hätta. Jag skriver för de som vill att jag ska berätta - och för de som förbjuder mig.
Jag skriver för gåvorna som är sanna, för själen och dess flamma, för handen mot min panna och för de trastar som vill stanna - över vintrarna.
Jag skriver för grodorna i pölen, för bubblorna i ölen, för flickorna vid gölen och för fölen som faller i flykten.
Jag skriver för de som genomskådar rykten.
Jag skriver för komplimangerna som lyser, för ärlighet som fryser, för precis allting som nyser och för de som hyser agg mot någon och tillkännager det.
Jag skriver för glädjen som är beständig, för kärleken som är oändlig, för olyckan som är behändig och för nedstämdhet som är föränderlig.
Jag skriver för yxan som klyver veden - för flugan som irriterar smeden - för älvorna som dansar på heden - för pojkarna som kliver ur leden - för fåglarna som bygger sina reden - för bönderna som talar om Eden - för smultronen som rullar på skeden - för barnen som ifrågasätter seden - för gruset som skrapar under meden - för myrorna som kämpar för freden, och för beskeden som dämpar vreden.
Jag skriver för det beteende som leder till seende. För modet som övertalar blodet. För hyssen som leder till kyssen. För orden som uppmuntrar jorden. För minnet som uppfriskar sinnet. För flyglarna som hänger i tyglarna och för spektaklen som åstadkommer miraklen.
Jag skriver för den lilla flickan i leksaksaffären. För de små båtarna som seglar bland skären. För bären som plockats från skogen till fatet. För pratet på krogen om miljonären som knockats av kryckan, och sedan rest sig upp på tvären och deklarerat att pengarna leder till lyckan.
Jag skriver för livet. För känslorna som frambringar drivet och som leder till klivet rätt ut ur pansarvalvet. Jag skriver för det efterkommande skalvet.
Jag skriver för katakomberna och romberna. För klockorna som ringer mellan ronderna. För sonderna som skickats ut i rymden och inte vill återvända. För de brända, förvända, som tror att de är de enda som vandrar på jorden. För de lycksaliga, vältaliga, som använder de ofarliga orden. För de avskrivna, upprivna, som kliver upp på borden. För de utestängda, utslängda, som rör sig utanför horden. Jag skriver för de felannonserade morden.
Jag skriver för paljetterna och sonetterna. För plaketterna och manschetterna och för nätterna då allting är möjligt. Jag skriver för det som är ofördröjligt.
Jag skriver för blåsten, posten, rosten och för kosten som inte behöver födas och gödas för att dödas.
För sprickorna, brickorna och för flickorna som inte låter sig berusas och tjusas för att avblusas.
Jag skriver för pacifisten och journalisten som i bristen på frågor och objekt, bryter samman i plågor och i affekt rusar till herr Gårman och utbrister: “Perfekt! Var går man, var går man, var går man?”
Jag skriver för ansikten, insekter, ursäkten, insikten och den sanslösa utvägen ur dikten.
Och plikten.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
