(Om någon undrar)

------------------------------------------------------------------------------------------------------

                                                Om någon undrar

Jag skriver för de som har fantasi. För de som kan följa ett logiskt resonemang. För alla som har humor.

Jag skriver för de ärliga, de härliga, de besvärliga.
De glada, de trötta, de svaga, de utstötta.
Jag skriver för de tysta, de uthängda, de aldrig kyssta, de instängda.
Jag skriver för de sökande, de stuckna, de ännu rökande, de druckna.
De väckta, de släckta, de äkta.
De gömda, de drömda, de bortglömda.
(De ej upptäckta).
Jag skriver för de tända, brinnande. De utbrända, försvinnande.
Jag skriver för de återuppstående, förstående.
Det välmående, bestående, självgående folket.
Jag skriver för smolket.
Jag skriver för de smekande, i sommaren lekande, aldrig ekande.
Jag skriver för barnen. För den nedlagda kvarnen. För garnen som katterna följer. För tassarna som katterna sköljer. För de som ingenting döljer.
Jag skriver för ljuset, för ruset, för huset som jag växte upp i. För vattnet jag är döpt i.
För musiken, mystiken, romantiken och viken där jag fångade min första gädda.
Jag skriver för den gäddan.

Jag skriver för drömmen hos de utslagna, för rummen med de intagna.
För de uppriktiga skratten, den nedgrävda skatten - för natten.
Jag skriver för den stigande solen, den fladdrande kjolen, för stolen som jag nyss satt på. För de som har förnuft att så - innan de skördar. 
Jag skriver för mina flickvänner, de jag känner, mina släktingar, alla oäktingar och de teckningar som kastats i soporna.
Jag skriver för framtiden, samtiden, husfriden och kniven i min första novell. Jag skriver för de som gör kväll - innan det skymmer.
Jag skriver för lusten, hösten, brösten, kusten och rösten som jag äger. Jag skriver för de som väger - ungefär som jag.

Jag skriver för strimmorna, dimmorna, grimmorna, kvinnorna - inte så mycket för män - än - men - kanske kan de ändå förstå mig?

Jag skriver för festen - pesten - prästen - hästen - lästen och gesten man gör när man lider - alltså minen när det svider.

Jag skriver för stjärnorna och vinden - tårarna på kinden - tärnorna vid grinden - vårarna i linden - hjärnorna på bårarna - för skårorna i årorna och för hinden i min första novell. Jag skriver för de som gör kväll - just när det skymmer.

Jag skriver för de som behöver energi, sympati, rörelse och vatten. För utopin, entropin och snörningen i hatten.

För månarna och rånarna - för lagarna och bagarna - för skålarna och ålarna och tvålarna med katt på. För de som har förnuft att stå - precis som det kräver.

Jag skriver för alkoholister, artister, autister, lingvister, statister, ligister, nudister. För de som mist den omslutande skölden och vill ha den åter. För de som lever med kölden och gråter. För de som inte förlåter.

Jag skriver för ropen från stränderna, för vassen kring änderna, för bränderna om våren, för händerna på såren och för åren som vänder livet till rätta. Jag skriver för sjuksköterskor som bär hätta. Jag skriver för de som vill att jag ska berätta - och för de som förbjuder mig.

Jag skriver för gåvorna som är sanna, för själen och dess flamma, för handen mot min panna och för de trastar som vill stanna - över vintrarna.

Jag skriver för grodorna i pölen, för bubblorna i ölen, för flickorna vid gölen och för fölen som faller i flykten.
Jag skriver för de som genomskådar rykten.

Jag skriver för komplimangerna som lyser, för ärlighet som fryser, för precis allting som nyser och för de som hyser agg mot någon och tillkännager det.

Jag skriver för glädjen som är beständig, för kärleken som är oändlig, för olyckan som är behändig och för nedstämdhet som är föränderlig.

Jag skriver för yxan som klyver veden - för flugan som irriterar smeden - för älvorna som dansar på heden - för pojkarna som kliver ur leden - för fåglarna som bygger sina reden - för bönderna som talar om Eden - för smultronen som rullar på skeden - för barnen som ifrågasätter seden - för gruset som skrapar under meden - för myrorna som kämpar för freden, och för beskeden som dämpar vreden.

Jag skriver för det beteende som leder till seende. För modet som övertalar blodet. För hyssen som leder till kyssen. För orden som uppmuntrar jorden. För minnet som uppfriskar sinnet. För flyglarna som hänger i tyglarna och för spektaklen som åstadkommer miraklen.

Jag skriver för den lilla flickan i leksaksaffären. För de små båtarna som seglar bland skären. För bären som plockats från skogen till fatet. För pratet på krogen om miljonären som knockats av kryckan, och sedan rest sig upp på tvären och deklarerat att pengarna leder till lyckan.

Jag skriver för livet. För känslorna som frambringar drivet och som leder till klivet rätt ut ur pansarvalvet. Jag skriver för det efterkommande skalvet.

Jag skriver för katakomberna och romberna. För klockorna som ringer mellan ronderna. För sonderna som skickats ut i rymden och inte vill återvända. För de brända, förvända, som tror att de är de enda som vandrar på jorden. För de lycksaliga, vältaliga, som använder de ofarliga orden. För de avskrivna, upprivna, som kliver upp på borden. För de utestängda, utslängda, som rör sig utanför horden. Jag skriver för de felannonserade morden.

Jag skriver för paljetterna och sonetterna. För plaketterna och manschetterna och för nätterna då allting är möjligt. Jag skriver för det som är ofördröjligt.

Jag skriver för blåsten, posten, rosten och för kosten som inte behöver födas och gödas för att dödas.

För sprickorna, brickorna och för flickorna som inte låter sig berusas och tjusas för att avblusas.

Jag skriver för pacifisten och journalisten som i bristen på frågor och objekt, bryter samman i plågor och i affekt rusar till herr Gårman och utbrister: “Perfekt! Var går man, var går man, var går man?”

Jag skriver för ansikten, insekter, ursäkten, insikten och den sanslösa utvägen ur dikten.

Och plikten.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

(Istället för att ha tråkigt)

(2010)

--------------------------------------------------------------------------------------------------


           Istället för att ha tråkigt


Jag sa: “Skål för våra lyckliga kommande stunder,
Skål för att ta vara på dagarna sura som rönnbär.
Skål för att tappa modet, falla ned och gå sönder.
Skål för att sedan resa sig, bli frisk på några sekunder…”

Hon sa: “Tyst nu och kyss mig din dåre. Men låt gå då, skål för alla under.” 


---------------------------------------------------------------------------------------------------

(Mirakel och Edens lustgård)

                                                                                                                  , 
(2010)

-------------------------------------------------------------------------------------------------


                     Mirakel och Edens lustgård

Om man tror på mirakel kan ingen läkare utdela dödsdom.
Om man tror på mirakel kan man välja själv när det är dags att man föds om.
Om man tror på mirakel finns det alltid vägar ut om man inte sköts om.
Om man tror på mirakel och två evigt kära då möts de. 
Om man tror på mirakel och önskade slippa krigen, då förbjöds de.
Om man tror på mirakel har man alltid en chans att få tala med Guds son.
Om man tror på mirakel och fick gå innanför Edens portar då slöts de.
Men om man tror på mirakel finns det alltid vägar ut om man inte sköts om.



------------------------------------------------------------------------------------------------

(Beskydd)

                                                                                         ,
(2010)

--------------------------------------------------------------------


                      Beskydd


Du säger att du är brydd,
Över att jag vandrar runt utan följe.
Men jag sökte aldrig beskydd,
När de kom för att raspa mitt hölje.
Visst undvek jag striden,
Men inte så mycket.
De sa: “Du var mig en blid en.”
Jag sa: “Varsågod, tyck det.
Jag vet vem jag är vilket namn ni än ger mig,
Men det är sant jag är hjälpsam ibland om man ber mig,
Och jag vet vart jag ska oavsett vad som sker mig,
Så vill ni passera eller ska ni slå ner mig?
Hur ni än gör kan jag ej följa er, nej,
Jag har redan riktlinjer för hur jag beter mig,
Och en utav dessa är att jag aldrig beger mig,
Till en flock som vill släcka det ljus som förser mig,
Med glädje och kreativitet.
Ja det där som saknas i era liv ni vet?”

Sen slog de ju ned mig,
Det var helt naturligt.
De brölade djurlikt,
Men de fick inte med mig.
Jag har ännu glädjen,
Och kan klättra i träd igen.
Jag är inte inträngd.
Jag är inte instängd.
De kan inte tämja mig,
Få mig att vänja mig,
Vid att hylla det triviala,
som inte är originellt.
Vid att förfölja de ideala,
som sover på torg i tält.
Vid att sakta falla in i dvala,
Och så bli lämnad med sorg i svält.

Jag kan inte ha det så,
Skulle bli utan låga.
Men de som vill va’ det då,
Skall väl jag inte plåga.
Låt dem få draga runt,
Och värva sin flock då.
Övertala de svaga ömt,
Eller slå ned dem och gå.
Sådant är livet visst,
För några utav oss.
Sådant är, ni vet visst,
Livet Gud gav oss.
Men jag är nöjd med det,
Jag har valt mitt sätt att leva.
Om jag tror jag når höjd med det?
Det är bara att vänta och se va?


--------------------------------------------------------------------------

(Åtta vänner)

                                                                                                                      ,

---------------------------------------------------------------------------------


                    Åtta vänner

Min första vän, hon nickar som dockorna.
Hon tar sig fram genom att lyssna på klockorna.
På sockorna har hon små liljor som växer vid vatten.
De plockar hon av sig, när hon börjar klä av sig för natten.

Min andra vän, hon skrattar åt hycklarna.
Hon har en dröm som väntar på nycklarna.
Gycklarna säger att hon har ett läkande kvitter.
Hennes lycka är ständig, hennes vecka är sprängd i glitter.

Min tredje vän, hon är fast i dimmorna.
Om hennes skam skvallrar väninnorna.
De kvinnorna är som hastigt torkande spackel.
Deras minnen är brända, deras liv är ett enda kackel.

Min fjärde vän, hon klättrar i ekarna.
Hon har en son som följer i lekarna.
Vekarna i hennes hus de brinner om natten,
Runt hennes tvekande hundar, deras rädsla förundrar katten.

Min femte vän, hon siktar mot tronerna.
Hon har en man som besiktar jonerna.
Personerna i deras krets de tigger om avel.
Deras boning är rymlig, hennes mage har ymnig navel.

Min sjätte vän, hon anordnar festerna.
Hon har ett hem som tilltalar gästerna.
Gesterna som de flaxar är en del utav striden.
Där mästaren får dämpa, de som inte kämpat i den.

Min sjunde vän, hon flyger på kvastarna.
Om hennes färd samtalar trastarna.
Gastarna utan ljud de vill ta hennes skimmer.
Fast än vindarna växlar, är det alltid den häxan som vinner.

Min sista vän, hon fäller ned hakarna,
På karmarna och låser för drakarna.
Skaklarna som hon drar är inget hon känner.
Men hon är vaken och varlig, och med rätta - hon drar sina vänner.



------------------------------------------------------------------------------------

(I väntan på vinter)

                                                                                   ,
----------------------------------------------------------


    I väntan på vinter


Min vän hon tänder ljusen,
Och blottar skuggor i blusen,
Hon blickar ut mellan husen,
Som om samfälldheten fanns.

Det frusna regnet driver,
De vassa vindarna river,
Min vän hon stryper sin iver,
Och lägger undan svärd och lans.

I kuporna och loften,
I den trivsamma doften,
Väger människor stoften,
Från dagarnas beslag.

De vilsna gässen sträcker,
De slitna tunnorna läcker,
Min väns behållning den räcker,
Längre än en enskild dag.

På stigarna och stråken,
I de stillsamma bråken,
Prövar människor språken,
Så att skarvarna slår i.

Den tunna röken stiger,
De täta tallarna niger,
Min väns förmaningar tiger,
I hennes närhet är var mänska fri.

Vid bänkarna i parken,
Runt den frostklädda barken,
Tolkar människor arken,
Till dess att riktningen går an.  

Den vita plogen plöjer,
De spröda stjälkarna böjer,
Min väns visioner fördröjer,
Men leder henne ända fram.

Kring björkarna vid brunnen,
I de upplysta rummen,
Följer människor strömmen,
Till dess att lemmarna bedrar.  

Den tunga porten gnäller,
De töjda käftarna skäller,
Min väns förflyttning den gäller,
Hon känner varje steg hon tar.

Vid lyktorna i lunden,
På den stenlagda grunden,
Kväver människor stunden,
Med overksamma svar.

De bleka orden stänker,
De trötta lindarna tänker,
Min väns vokabler de blänker,
Och formar allt i jämna par.

Bland skuggorna i hamnen,
I den uttänkta famnen,
Sorterar människor namnen,
På de som följer deras skall.

De kvästa svalgen kvider,
De brända struparna svider,
Min väns förtjusning den glider,
Bortom varje överfall.

I knastrandet och bruset,
På det utlagda gruset,
Följer människor ljuset,
Ned i källarvalvets gränd.

Det kalla järnet ryser,
De blöta katterna nyser,
Min väns beläggning den lyser,
Genom varje urgröpt trend.

I kurerna och båsen,
På den utsträckta åsen,
Tillverkar människor låsen,
Som skall regla någons dröm.

Det tunga mörkret tränger,
De långa kedjorna svänger,
Min väns förtröstan den stänger,
Inte dörrarna till något rum.

Staden viskar vinter,
Disputanterna slinter,
Med doftande hyacinter,
Som de bär mot varma hem.  

Frosten söver staden,
Marken invaggar bladen,
Min vän hon vrider på vaden,
Och vekarna de brinner än.



---------------------------------------------------------

(Kvällssolen)

                                                                                                                         ,                ------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kvällssolen

　

Jag förbjuder mig själv att tröttna på kvällssolen, sommarsolen.

Jag behöver ha den glädjen kvar till slutet som inte finns.

Varför skulle jag inte alltid vilja gå ut i kvällssolen och se vad som möter mig?

Om du vet något om det så berätta det inte.

Och jag tänker ändå inte låta mig övertygas.

Jag förbjuder mig själv.

Kvällssolen får förbli som den är och locka till nya små upptäckter.

Och tro inte att jag i slutänden kommer att upptäcka någonting förskräckligt.

De upptäckterna kliver jag över som vattenpölarna.

De finns där och kanske stänker de ned mig ibland men påverkar mig inte nämnvärt.

Nu säger du att vattenpölarna kan vidgas till stora hav?

Då tar jag segelbåten.

Jag kan lära mig hur man seglar.

Varför skulle inte det vara möjligt?

Visst kan det hända att jag kommer att tröttna på att segla men jag ska inte tröttna på kvällssolen.

Den går väl fortfarande ned bortom horisonten?

Och hur det än må vara med den saken så ska nog detta hav sjunka undan precis som den syndaflod man har berättat för mig om.

Det kommer jag i alla fall att tro på.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

(Väjningsplikt)

                                                                                                                       ,
------------------------------------------------------------------------

                          Väjningsplikt

Jag sa: "Hej min sköna, får jag kalla dig min flickvän?"
Hon flammade upp i det gröna, snavade och gick sen.
Men när hon stannade för trafiken,
Ropade hon ut symboliken:
"Du är en idiot som inte kan förstå väjningsplikten!"
 

------------------------------------------------------------------------

(På krogen)

                                                                                                                            ,
-----------------------------------------------------------------------------------


                        På krogen


Människor i staden letar efter selleri.
Jag är på krogen, önskar att de häller i
Något i glasen,
Sänker basen,
Den pratsamme kyparen undrar vad jag gnäller i.

"Jo, i baren sitter pojkarna som följer de som ängslar dem.
I hörnet sitter flickorna och ler åt de som stängslar dem,
Och som flamberar fruktskal,
Planerar tukttal,
Hoppar runt som tranor tills de slår sig ned och fängslar dem."

"Men sådan är ju dansen som leder fram till parningen?"
"Nej, sådan är väl dansen som leder fram till snarningen?
De falska skratten,
Den fula hatten,
På flaskan står det 'Jägermeister', ser de inte varningen?

Och var är min förmögenhet den som jag vill närma mig?
Var är den där flickan, hon som skulle värma mig,
Och öppna sinnet,
Förbättra minnet,
Göra mig så kvick att ingen kunde härma mig?"

"Sätt inte ljuset under skäppan utan fäst det upp på staken."
"Jag är inte konfirmerad, var snäll och kom till saken.
Ska jag slakta lammen?
Gå på dammen?
Kliva in i rustningen och motarbeta draken?"

"Att ge dig goda råd är visst inte värt ett vitten?"
"Jag förstår ju inte dina ord, kan du rita med grafiten?"
"Nu har du stopp i baren.."
"Men jag vill veta svaren?
Vilka sidor ska jag läsa, kan du ge mig textavsnitten?"

"Du ska inte vara blygsam utan börja att ta för dig."
"Detta låter intressant, fortsätt prata nu, jag hör dig."
"Det är allt som krävs så.."
"Stopp! Men om jag kvävs då?
Att tränga undan andra är kanske någonting som stör mig?"

"Så gör de flesta andra till dess de möter något hållfast?"
"Då är inte jag som dem, jag är mer en liten koltrast."
"Även de kan kriga?"
"Men en nyckelpiga?"
"Det som du behöver är en vän som lär dig bollkast."

"Tror du att det hjälper och det är väl du som är den vännen?"
"Ja, det kommer säkert få dig att ta för dig mer som männen."
"Du vill komma åt mig."
"Inte alls, förlåt mig?"
"Nej, men har du sett nu sitter det en trast där på antennen."

"Du är inte riktigt klok va, jag har nog sett det under kvällen?"
"Jo, någorlunda och dessutom är jag spänstig som gasellen.
Jag är ilsk som Hera.
En ny Bagheera!"
"Gå inte nu till överdrift då kan du mötas utav smällen."

"Ja du har helt rätt, jag får slå av ett uns på takten.
Och här skiljs våra vägar åt innan jag dras in i jakten.
Men tack för råden,
Jag skall följa tråden,
Försöka knuffas lite mer men inte delta under slakten."

"Om du nu ser det så, jag har en annan bild av scenen."
"Men vilken härlig kväll det blev, känner du syrenen?"
"Ja, trevlig kväll då."
"Allting väl då.
Nästa gång vi ses så tar vi miljonärsproblemen."



---------------------------------------------------------------------------------------



 

(Ödlepolygraf)

                                                                                                                  ,
----------------------------------------------------------------------------------------
                                  
 
                                Ödlepolygraf

Hon tittade mot träden och berättade för mig om fågeltelegrafen.
Jag pekade på stenarna och sade: "Ödlepolygrafen."
Hon skrattade och bad mig demonstrera dess funktion.
Jag svarade: "Du talar sanning om din passion,
Men ljuger när du säger att du inte vill ligga med mig i överslafen."
 

----------------------------------------------------------------------------------------

(Vägen till slottet)

                                                                                                         ,

----------------------------------------------------------------------

             
           
           Vägen till slottet


Vägen till slottet är brokig och svår,
Kantad av knektar som viftar.
När du kommit en bit och fått upp bättre spår,
Ska du se att vakterna skiftar.

Några kan tala på märkliga sätt,
Så att de får dig att sakta ned farten.
Andra kan vrida runt på fel och rätt,
Och ta dig tillbaka till starten.

Har du mött de som pekar på kartor och ler,
Och berättar att vägen är avstängd?
Har du sett de i burar som hukar och ber,
Att även du ska bli fångad och avhängd?

Har du någonsin vandrat tyst mot ditt mål,
Utan att störa ett endaste väsen?
Och plötsligt fått höra ett utslungat vrål,
Från flocken som trampar ned gräsen?

Inget konstigt med det, de har sin melodi,
Som de broderar med uppryckta pålar.
Inget konstigt med dem, de har sin symmetri,
Som består i att de gapar och vrålar.

Vägen till slottet är inte en lek,
Fast än så du kan tycka är fallet.
Vägen till slottet är iskall och blek,
Och övervinns endast av kallet.

När du går där och spanar mot stjärnor i skyn,
Och önskar att vägen låg öppen.
Kom ihåg att allting syns ned från byn,
De följer dig ännu med luppen.

Där finns de som vill se dig nå fram till ditt mål,
Där finns andra som vill ha dig tillbaka.
Där finns de som vill se dig begravd i ett hål,
Och de som önskar de vore din maka.

De har alla sin kraft som följer ditt spår,
Men försök inte att blidka en utsedd.
Ta dina steg och känn hur du går,
Så ska vägen till slottet bli utredd.

Håll blicken mot slottet så ofta du kan,
Men vänd bort den när ljuset förblindar.
Gå på den stig som du känner är sann,
De övriga slutar vid grindar.

Om du möter det sällskap som vill styra din kurs,
Och som förklarar att skälet är hemligt.
Besvara dem vänligt men högt så det hörs,
“Frihet är lika med jämvikt.”

Sen får du räkna med kaos och hets,
När det bildas och ombildas pakter,
Till dess att friheten bortglömts i denna krets,
Ty sådana är dessa vakter.

Och sådan är vägen till slottet nog mest,
En kamp emot de som fördummar.
Mot de som vill fånga och ge dig den pest,
Som kväver och tar dina drömmar.

Men om du vårdar din stig och odlar det flor,
Som stänger ute det som förråder.
Så ska du finna platsen där drottningen bor,
Innan vakternas instängdhet råder.

Dagen ska komma då du stannar och ler,
När vallgravens vindbro hörs gnissla.
Då du stegar försiktigt framåt och ser,
Slottsvakten hurra och vissla.

Han har lyssnat och spejat i dagar och år,
Och trott på din ankomst trots skvaller.
Nu ska han leda dig över borggårdens snår,
Av kanoner, knektar och galler.

Upp genom trappor med facklor och ljus,
Fram genom gångar med speglar.
Till dess att han stannar med ett fläktande sus,
Vid en dörr prydd med hänglås och reglar.

“Här bor vår drottning sen urminnes tid,
Hon är ej fånge men livrädd för världen.
Hon har väntat på dig som ska ge henne frid,
Var har du skölden och svärden?

Det är du som ska föra henne trapporna ned,
Och sedan vidare ut genom strömmen.
Nu river vi ned dessa reglar till ved,
Kungen är äntligen funnen..”


--------------------------------------------------------------------
                                                                                ,

(Vid älven)

                                                                                             ,

---------------------------------------------------------------


                    Vid älven

 
Stjärnorna ska falla som blanka spön ikväll.
Myggorna surrar i takt runt om min fäll.
Från bryggorna dyker de sturska utan gnäll.

Ur plasket hörs en kvinna som ropar:

“Någon har kastat en trosa i min hatt!”
I buskarna stryker en ensam randig katt.
En flicka förbannar en ljusgrå trasig tratt.

Hennes pojkvän visar upp sina knopar.

En herre gapar ut: “Börsen har gått ned!”
En fluga sätter sig stöddigt på min sked.
Värdinnan ber mig att hugga mera ved.

Låren under kjolen har gropar.

Svanarna väser i korus i en vik.
I närheten skäller en elak dräktig tik.
En flicka frågar mig tyst om jag är rik.

Jag svarar: “Jag har inte några pengar.”

En gädda har fångats och sprattlar i sitt blod.
Fiskaren hyllar sitt dyra ekolod.
Flickvännen ber att få vila i en bod.

Någon ropar ut: “Där finns ju inga sängar!”

Tre kvinnor bråkar om vädret här i fjol.
En av dem sparkar i gräset på en viol.
Vid matbordet saknas en sista stadig stol.

Gitarren i min bil den har strängar.

Värdinnan lägger upp kräftor på ett fat.
En flicka gastar: “Han har fastnat i spagat!”.
Min bordsdam spiller ut vinet i min mat.

Jag ber henne att hämta en trasa.

En kvinna skålar högt och sjunger för vår värd.
En annan vrålar högt och dömer ut vår värld.
En tredje har crawlat emot strömmen i en fjärd.

Det berättar hon och nämner Gustav Vasa.

Min bordsdam viskar i mitt öra: “Du förlåt.”
Vid stranden brister en flicka ut i gråt,
För pojkvännen vill ha med henne i sin båt,

Men kaptenen han vägrar sluta gasa.

Gästerna ställer upp vedträn på en plätt.
Fiskaren frågar: “Blir det ingen efterrätt?”
Flickvännen ryter: “Jag som trodde du var mätt?!”

“Ja men det var då, och nu är nu, jag beklagar.”

Vågorna sköljer emot strandens gröna slänt.
Den gråtande flickan har nu stilla återvänt.
En illmarig pojke frågar vad det är som hänt.

Hon svarar: “Du får göra det med mig om du behagar.”

Marschallerna brinner längs älvens vackra bredd.
Katten den smyger och får nästan svansen svedd.
Min flicka inbjuder mig att dela hennes bädd.

Jag svarar: “Finns här inte några sköna klöverhagar?”

Månen den lyser, någon klagar tröttsamt “pass!”
Fiskaren ropar efter strössel till sin glass.
En herre har nästan drunknat på sin väg till dass.

Det försäkrar han, sen skriker han: “Det brinner!”

Tomteblossen har hittats i en skål.
Värden undrar: “Är det redan slut på kol?”
En kvinna gnäller: “Drick nu inte mera bål.”

“Men det är jorden som vi går på som spinner?”

Fiskaren gormar: “Har ni hittat strösslet än?!”
Värdinnan svarar: “Det kom inte med min vän.”
Min flicka frågar: “Kan vi göra det igen?”

“Natten den är lång, jag tror vi hinner.”

Två spindlar spatserar på en sprucken arbetsbänk.
En kvinna ropar: “Har någon sett min silverlänk?”
Min flicka hittar en plaststav i en skänk.

“Natten den ska bli som ni befaller.”

Tornseglarna de sover någonstans i skyn.
En radiostämma hörs: “Nog är det Guds försyn.”
“Invånare, hur många finns det här i byn?”

Nu öppnas alla rostbeklädda galler.

En fjäril fladdrar runt en oljelampas skärm.
Över älven svävar en mörkblå magisk svärm.
Min flicka rycker försiktigt i min ärm.

“Nej men titta, ser du stjärnorna de faller.“

Vid spisen hänger en blötlagd blus på tork.
I luften flyger en impregnerad kork.
Katten den tuggar på en halvdöd, spetsad sork.

Men här finns ingen tid för att gråta.

Bävrarna simmar lugnt och inspekterar träd.
Myrorna planerar för en otäck, listig räd.
Vid bordet ligger en blommig, bortglömd pläd.

Bladen vid min stol de är våta.

Rösterna i mörkret de glöder utav lust.
Ett lönnlöv singlar ned och landar på mitt bröst.
Sommaren den reser sig och stapplar emot höst.

Livet är en spännande gåta.


-----------------------------------------------------------------

                                                    ,

(Sommarnatt)

                                                                                                                      ,

------------------------------------------------------------------------------------------------------


                                                  Sommarnatt


Jag såg dig på bryggan, du log åt en slända,                                               

Log åt en slända som flög kring ditt hår.                                                    

Göken gav ton, nu var väl dagen till ända,                                                 

Dagen till ända där idag blir igår.                                                            

Myggorna följde mig,                                                                              

Vågorna sköljde mig,                                                                              

Åtminstone fötterna där jag gick längs min strand.                                     

Vad jag än säger, vad jag än tänker, livet är vackert, jag kan se det ibland.    

                                     
Borta vid elden, kvar under stolen,                                

Kvar under stolen, där gläfste din hund.                       

Du höll i ett vasstrå, och rörde vid solen,                      

Rörde vid solen, jag såg denna stund.                           

Och i en skiftning,                                                       

En varsam viftning,                                                     

Det spröda vasstrået föll från din hand.                         

Vad jag än säger, vad jag än tänker, livet är vackert, jag kan se det ibland. 

Ute från udden, där hördes skratten,                               

Där hördes skratten från lyckliga folk.                           

Jag satt foten på bryggan, tog mod i natten,                   

Tog mod i natten förutan tolk.                                      

Och då du vände dig,                                                  

Någonting tände mig,                                                 

Någonting väckte min innersta brand.                            

Vad jag än säger, vad jag än tänker, livet är vackert, jag kan se det ibland. 

Du drog upp ett vasstrå, sa: “Här är mitt vapen,            

Här är mitt vapen om du ej vill mig väl.                        

Jag har mött dem som öppnat upp de hemska gapen,            

De hemska gapen och velat svälja min själ.”                  

Du såg på mig leende,                                                 

Iakttog mitt beteende,                                                 

Inne från vassdungen hördes en and.                            

Vad jag än säger, vad jag än tänker, livet är vackert, jag kan se det ibland.   

Jag sa: “Behåll ditt vapen, men jag har inget att dölja,     

Inget att dölja, och jag har svårt för att ta.                    

Men om jag får det så låt mig få följa,                          

Låt mig få följa dig i natt dit du ska?                            

Om så bara till stubben,                                              

Kanske bort ut till udden,                                           

Eller hela vägen runt i vårt land?”                                

Vad jag än säger, vad jag än tänker, livet är vackert, jag kan se det ibland.

Du sa: “Följ mig för evigt eller bara i natten,                 

Bara i natten, nu har jag sett vem du är.”                      

Du sänkte ditt vapen och skvätte upp vatten,                

Skvätte upp vatten, sa: “Vi får se vart det bär.               

Men se nu, här står vi,                                                

Kom nu så går vi.”                                                     

Bofinken kvittrade när jag satte foten i sand.                

Vad jag än säger, vad jag än tänker, livet är vackert, jag kan se det ibland. 

Ute från udden, hörde vi skriken,                                  

Hörde vi skriken från lekar och stoj.                            

Långt bakom buskarna, inne i viken,                           

Inne viken, flöt en drivande boj.                                  

Vågorna svallade,                                                       

Hunden den kallade,                                                   

Kallade högljutt när jag rörde din hand.                       

Vad jag än säger, vad jag än tänker, livet är vackert, jag kan se det ibland.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

(Too-ticki)

-------------------------------------------------------------------


                    Too-ticki

Den grå flugsnapparen ropade “Too-ticki”,

Och avrundade sommaren som vi gick i,    

Bland sländor och vajande timotej,            

Bland öppningar att röra sig emot dig,       

Korta tillfällen att möta din blick i.             

  

----------------------------------------------------------------