--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var en gång en kvinna (som var så trogen mot sin man)
Det var en gång en kvinna som var så trogen mot sin man,
Att när han så gick hädan ifrån henne och försvann,
Så gick hon fram till graven med kistan som man bör.
Lyssnade på prästen, vad han sade som man gör.
Men hon nöjde sig ej här utan sade till sin släkt:
"Bygg mig nu ett hus här intill, gör det nu direkt.
Ty var min man nu är, nära honom ska jag bo -
Ända tills jag ser honom igen en dag, får ro.
Får jag inte bo här, ja då går jag genast bort
Till de trakter vi ej ser, min sorgetid blir då kort.
Jag sätter mig vid graven här, var snäll att börja bygg.
Grunden kan ni lägga ikväll bakom min rygg.
Jag sover här tills allt är byggt, var god och gör det kvickt.
Gud är med oss allihop och hans välde det är rikt."
Släkten var förstående, inga dårhus funnes då.
Så man byggde upp ett hus, strax bredvid, ja näst uppå.
Det tog blott några dagar, ingen herrgård blevo det.
De hjälptes åt i byn, ja efteråt man skrevo det.
Så gick hon in i huset och ut till graven varje dag.
Det var en femton steg, och två-tre-fyra hjärteslag.
Hon levde där i sjutton år, vid hans sida gick hon jämt.
Trots att många män kom hem till henne, talade bestämt.
Hon log åt dem, och bjöd dem så, strax ut till mannens grav.
Där sutto de och fikade tills att de gav sig av.
Hon prydde där rabatter och skrevo många brev.
Lade vid hans sida för att läsa vad hon skrev.
Gick så runt i dalen och sen tillbaka till sin man.
Bar med sig en bukett ibland av blommor som hon fann.
Man lät så henne hållas och leva där i fred.
Kom förbi emellanåt och lämnade av ved.
Man slutade att tycka att hon var konstig så en tid.
Hon fick leva där i all sin prakt till dess att hon fick frid.
Det tog en sjutton år men sedan gick hon till sin man.
Det blev en vandringssaga sen om hennes kärlek som var sann.
Och än idag man ser där växa varje vår -
På deras grav en lilja som strålar vit och svår.
Och intill denna lilja där står en taggig kvist -
Helt utan några blad som om den dessa mist.
Går man dit när liljan så blommar någon vår
Så ser man hur den virar sig kring kvisten där den står.
Att ville man då plocka denna blomma från dess grav -
Så gick det ej att göra utan att skära sig därav.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
