--------------------------------------------
Hon hade en far (En kärlekshistoria)
Hon hade en far som dödade alla som behandlade henne illa.
Jag minns det, jag minns det, om man var i hennes närhet var man tvungen att stå alldeles stilla.
Tala till henne som om minsta höjning i rösten skulle få hela jorden att sprängas i luften.
Trettio personer hade dödats men ingen kunde sätta honom bakom galler.
Hon var min bästa vän men jag var livrädd för att träffa henne då hon kunde beordra honom att genomborra mig med x antal metaller.
Han gick med två pistoler, en vardera om höften.
Han hade en ranch med hästar och kor och man kallade honom för mannen utanför lagen.
Han satte en pistol mot tinningen på alla som kom in på hans gård utan att först ge halm till kusarna i hagen.
Han hade dynamiter fulla förrådet.
Hans kontakter spände vida långt över denna jorden.
Han bjöd in folk några gånger per år och dukade upp fulla borden.
Sen gick de ut och jagade räv och så startade uppbådet.
Han hade femton kvinnor, tre som bodde på ranchen.
Tretusen hästar, olja och var den rikaste på jorden både i och utanför branschen.
Men slösade sällan mer än som krävdes.
Statsministern sade han, honom skjuter jag om han inte behandlar mig som en överordnad.
Han hade fjorton barn med tre olika kvinnor, men fyra av dem var under delad vårdnad.
När man kom hem till dem och alla sprang omkring där var det nästan så att man kvävdes.
Det sades att han hade pansarbilar i en gigantisk depå som skulle kunna slå ut hela militären.
Han litade inte på någon och sade att atombomberna de skulle han avskaffa tills det en dag åter bara var pistolerna och gevären.
Han kunde träffa en flygande 5-öring på 50 meters avstånd.
Hela jordens befolkning var utan att överdriva hans underordnade.
Man kunde se på hans ögonbryn när han var missnöjd med något och hela hans gestalt växte till sig och hårdnade.
Han såg ut som en pistolman men det var svårt att säga om han var mörkhårig eller blond.
Av någon anledning brydde han sig väldigt mycket om miljön och naturen.
Städerna sade han, jag ska avveckla dem när jag fått ordning på djuren.
Det är ju befängt att man kan fösa ihop så många människor på en och samma plats.
Bilarna också sade han, man ser ju inte vem man möter.
Måhånda att det drabbar min ekonomi men jag ska skriva in en världslig lag där alla som blir rikare än jag bestraffas med böter.
Jag kan ju inte låta mina barn ha det sämre ställt än de som bor i palats.
En gång hade han frågat mig vad jag hade för avsikter med att träffa hans flicka.
Jag svarade att det var hennes önskan, vi var vänner, ingenting mera, och han bara instämde och fortsatte att nicka.
Pekade med pistolerna mot utgången.
Hon och jag brukade promenera längs stränderna om somrarna och tala om allt som dök upp i våra sinnen.
Vi hade umgåtts sen 10-årsåldern och delade många fantastiska minnen.
Hon var begåvad med ett underbart utseende och den näktergalslika sången.
Vi hade gått i skolan tillsammans och åtta klasskamrater hade dött på vägen upp genom åren.
Alla visste hur det var, de hade inte tänkt sig för, de bara kom in och hämtade dem med båren.
Pojkarna hade inte kunnat hejda sig men hon var också den vackraste av alla syskon.
Jag däremot hade nog kunnat säga rätt mycket utan att hon hade beordrat min avrättning.
Det kändes som att hon var tillfreds med mitt sällskap och inte ville vara med om min gravsättning.
Hennes mamma hade sagt att jag aldrig skulle behöva oroa mig och hon var rysk hon.
Men helt säker kände jag mig aldrig då så många klasskamrater trillat av pinn.
Hennes far hade ett ordspråk, jag hade lagt det på minnet, det löd kort och gott "min!".
Jag ville inte göra honom besviken.
Jag funderade ofta på om någon någonsin skulle kunna bli hennes make.
Hennes mor sade till mig, var inte rädd för min man, nej stå på dig och visa att du också har lite stake.
Jag visste att hon drev med mig, man kunde se det på mimiken.
Jag blev ofta inbjuden till middagar och de dukade upp i stora salen.
Fjorton barn, tre fruar, ibland några bekanta men sällan mer än trettio personer om man summerar totalen.
Jag satt bredvid henne och vi diskuterade tyst mellan skålarna.
Runt bordet pratades det om olja och hästar och huruvida arken verkligen existerat en gång i tiden.
Hon och jag iakttog och talade bl.a om vad vi skulle göra efter middagen utan att störa sinnesfriden.
Ibland var det dans efter maten men det fanns en regel om att ingen bjöd upp hans fruar eller döttrar för då blev man bortforslad till oljeriggarna och trålarna.
Jag hade dock dansat med henne en gång på hans begäran.
Det kunde hända någon gång ibland när han ville visa någon den äran.
Så helt avog till att ge ifrån sig sina döttrar var han faktiskt inte.
Hon hade ett fantastiskt rum som kunde har varit en prinsessas eller någon storfurstes dotter under svunnet århundrade.
Lister och stuckaturer av guld och en magnifik kakelugn på vars häll en noshörning av silver stod och tittade och dundrade.
Mitt i rummet (med gaveln mot ena väggen) en himmelssäng och intill den en samovar ur vilken hon tyvärr brukade servera mintte.
Jag hade varit in där ett tiotal gånger men inte vågat mig mer än att sätta mig på sängkanten.
Hon tände oftast upp något ljus och kom sedan och satte sig bredvid efter att hon snurrat igång en antik jordglob och strukit med fingrarna över Indiska oceanen och Atlanten.
Ibland höll vi varandra i händerna och bara lyssnade hur de sprang där nere i trapporna.
Vi kunde sitta där i timmar och tala om skolan och ranchen som bredde ut sig utanför fönstret.
Eller drömma oss bort till ett annat liv medan hon strök med fingret över det leopardfärgade överkastsmönstret.
Emellanåt sjöng hon någon sång eller gick upp och ställde sig i den stora garderoben och plockade bland blusarna och kapporna.
Hon sade att hon ville bli arkitekt eller skådespelerska och hon kunde recitera allt från Casablanca till Sagan om ringen.
Hon ville antingen stå på en scen och delta i de sagolika berättelserna eller annars själv utforma något som kunde hållas som ett av de fantastiska tingen.
Vi försökte ofta komma fram till vilken väg som var den rätta.
Dagarna med henne var obeskrivliga och hela min ande fylldes av glädje och lycka vart än jag gick.
Jag kunde tala med hennes mamma, sitta i biblioteket, vara ute bland hästarna - huvudsaken var att jag var i närheten av hennes blick.
Vi hade alltid något att berätta.
En dag när jag stod vid staketet till hagen kom hon fram till mig och sade att jag borde ha kysst henne för längesedan.
Vi måste fortsätta att utvecklas sade hon, annars kommer jag hitta någon annan eller vi kommer att stanna upp och inneslutas i svårmodet och ledan.
Jag visste inte vad jag skulle svara.
Så jag lutade mig långsamt framåt och lät mina läppar stilla möta hennes läppar.
Hästarna frustade långt borta där de hoppade över några käppar.
Jag minns att jag tänkte: hur länge till kan den här stunden vara?
Och så möttes våra tungspetsar alldeles försiktigt.
Efter det lutade vi oss tillbaka och hon sade, du förstår väl att det här var otroligt viktigt?
Och jag kände det som om någon hade sagt till mig: Du kan få precis vad du vill i världen, tänk över vad du vill ha.
Jag stod där och tittade mot hästarna och svarade: Ja, men vart går vi nu ifrån detta?
Hon svarade: kom vi hämtar halm till hästarna, jag tror inte att de ännu är mätta.
Och jag log och ville säga till henne: Jag lovar att följa dig vart än du ska.
Men jag höll det inne och vi promenerade bort genom kvällen.
Halmen på en dragkärra där vi stannade på olika ställen.
Sen gick vi ut och satte oss på stora stenen mitt inne i hagen.
Solen långt borta i väster och alla djuren som gick och betade där runt om oss.
Vi hade armarna om varandra och jag funderade om någon hade det så bra som oss.
Jag kände det som att jag kunde leva där för alltid både om kvällen och om dagen.
Vi satt där länge och hon frågade mig vad jag skulle göra när sommaren var över.
Jag svarade att jag skulle försöka hitta ett arbete, det är väl det som man behöver?
Kanske senare läsa litterturhistoria eller försöka bli fotograf.
Hon log och sträckte sig efter en prästkrage.
Sade att: någon gång ska du och jag sova mitt i denna hage.
Men ikväll får du sova i min säng, eller om jag var känslig så skulle hon ordna fram en extra slaf.
Jag log tillbaka och svarade att om sängen dög åt henne så dög den åt mig med.
Hon sade: vad bra, gå nu ut ur denna hage och kom ihåg att ta din tjej med.
Jag hjälpte henne ned för stenen och vi sprang genom natten.
När vi kom in i stora huset var det alldeles stilla.
Vi smög upp för trapporna och in i rummet och klädde av oss, och hon sa: att sova med mig det kommer du nog att gilla.
Sedan kröp vi ned under täcket och det var den skönaste stunden i mitt liv.
Det som väckte oss var att någon knackade på dörren i gryningen.
Hon låg tätt intill och uppvaknandet var som att se all världens lycka komma långt borta och känna den förvarnande dyningen.
Hon kysste mig och klev upp halvt naken och gick med trötta kliv.
Hon öppnade dörren till en springa och viskade någonting med sin mor.
Kom tillbaka och lade sig sen och sade: mamma undrar om det här nu är huset i vilket du bor?
Jag kysste henne och vi klev inte upp förrän alla andra gått ut.
Hon gick ned och hämtade frukost och jag slog på en grammofon ur vilken det strömmade Grieg.
Hon kom upp med en bricka, tog av sig sin morgonrock och mimade: jag älskar dig.
Vi lade oss i sängen igen och när vi var färdiga frågade hon: tror du att den här sagan får ett gott slut?
Jag låg där och tänkte och svarade: ja det måste den, ja jag tror det.
Vi klädde på oss och åt en del frukost och hon plockade upp sina ringar från sängkammarbordet.
Vi tog med oss brickan och vandrade sedan ut ur rummet.
Efter den dagen kunde vi nästan inte vara ifrån varandra.
Så gott som alla nätter tillbringade jag där och om dagarna sökte vi efter platser dit vi stillsamt kunde vandra.
Hon höll sig intill mig och fortsatte att ge mig sin ömhet.
Vi gick kring bäckarna och bodarna och över ängar med betande får.
Vi låg där i gräset och talade och hon lockade mig med sina blottade lår.
Ibland var vi uppe bland bergen och satte oss vid något utsiktstorn.
Vi sprang på stigarna och i skogarna och lundarna.
Vi gick runt på gården bland katterna och hundarna.
Vi satt inne på rummet läste för hennes silverhörning med horn.
Alla på gården tycktes dessutom vara oväntat tillfreds över våran nära förening.
Hennes far hade dragit sina pistoler och avlossat ett skott kring mitt huvud men tycktes vara nöjd efter att han fått uttrycka sin mening.
Sade att den äkta kärleken var det som hade hindrat det dödande skottet.
Sedan hade han fortsatt med att förklara att bara jag lade på minnet vem det var som bestämde här i trakten.
Lastat i några dynamiter i sin Range Rover och kört iväg rätt genom grindarna långt borta vid vakten.
Och så smällt av hela arsenalen uppe bland bergen i det nedlagda brottet.
Hennes mamma beklagade och sa att jag inte skulle tro att han var missnöjd med mig på något vis.
Nej det var något skepp som sjunkit ute på Atlanten och en av presidenterna som av misstag kallat honom för novis.
Mig hyste han bara varma känslor för.
Så vi fortsatte våran romans rakt genom sommarnätterna.
Rörde oss för oss själva och kom ibland hem till de mindre banketterna.
Satt där och talade artigt så som man gör.
Sedan upp på rummet där vi kunde skriva dikter tillsammans och ta varannan strof.
Eller ligga på sängen och diskutera någon på banketten nämnd filosof.
Tills vi inte orkade längre utan gav efter för passionen.
Och sen bestämma oss för att ge oss ut med tälten och den bärbara grammofonen.
Lyktorna och hennes prydnadssaker och den ospelbara saxofonen.
Vi fann någon plätt att bosätta oss på och så startade expeditionen.
På morgonen kunde hundarna komma krafsande och vilja att vi deltog i gårdslivet.
Men vi hade våran lilla ö där vi låg insnärjda i varandra innan vi tog det första vakna klivet.
Satte oss på någon sten och såg ut över sommaren medan vi åt något lätt där i solen.
Livet fortsatte och dagarna drogs framåt som av någon lyckans, vilda mustanger.
Hennes far kom hem och avlossade något skott emellanåt och röken steg som girlanger.
Hela ranchen runt om honom speglades i pistolen.
Vi gick och rusade fram mot sommarens slut där i dalen.
Rörde oss längre och längre bort med hjälpa av den k-märkta tågcentralen.
Lärde känna området närmast omkring oss.
Hennes bröder och systrar gav sig iväg till andra platser allt längre bort i världen.
Hennes far reste ibland iväg med mammorna och vi kunde bli kvar där ensamma på ranchen som kaptener för färden.
Han bara åkte och lämnade över nycklarna och sade: nu är det du som är boss.
Vi växte ihop med hela landskapet och bergen och husen.
Kände att vi ville leva tillsammans där under de stjärnklara ljusen.
Så det var det vi gjorde när den anlände, hösten.
Han köpte oss ett hus alldeles i utkanten av ranchen.
Den vackraste lilla gård vi kunnat tänka oss, han sa "här har ni ert 'mansion'.
Erat hus och ert stall", och han lät stadig på rösten.
Fortsatte, "se till att sköta gården med omsorg och styrka.
Det här ska bli er utgångspunkt i världen", och vi kände det som att någon gett oss Guds vackraste kyrka.
Började utforska allting i dess närhet.
Skogen och stigarna bort mot ranchen och civilisationen.
Huset och pianot och himmelssängen, den allra heligaste zonen.
Det var vad hon ville kalla den, hon sa skrattande att så är det.
Hennes far gav mig arbete och lön så vi skulle klara oss i några år innan vi bestämde oss för hur vi ville vidare.
Vi köpte möbler, och några lyktor som sattes upp vid stallet och en skylt med gårdens namn som tillverkades hos en snidare.
Och en spark att ha till vintern för att hämta posten.
Två kattungar hade vi också fått med oss från ranchen.
Och vi satte upp Ingrid Bergman på väggen, den inramade planchen.
Köpte böcker om en massa skådespelare och musiker som vi läste där i blåsten.
Planerade för vårt framtida liv och våra drömmar och utflykter.
Ritade på en ny trädkoja då vi tyckte att det var vad som saknades av allt som var byggt där.
Sen ville vi dricka vin där uppe och spana ut över vår plätt på jorden.
Emellanåt var vi och hälsade på borta vid ranchen och gården.
Hennes far fyrade av fästningskanonen och kunde visa upp någon nyss erhållen serafimerorden.
Sen kunde vi sitta ned och prata en stund kring borden.
Vintern och snötäcket kom och vi eldade i kaminen.
Katterna växte upp och vi plockade fram stearinen.
Satt vid pianot och drack glögg och värmde oss kring varandra.
Domherrarna dök upp och satte sig kring fönstret och tittade vad vi hade för oss.
Vi promenerade på skogsbilsvägen och längre för att se vad som hände där utanför oss.
Åkte skridskor på en isbana som alla andra.
När julen kom plockade hon fram Jesusbarnet och krubban och fåren och allt det där.
Sade till mig: vi har ju ett stall här ute också, kommer du visa mig ikväll att du har mig riktigt kär?
Och så skrattade hon så där att det var omöjligt att inte vilja ta henne.
Jag älskade henne utan tvivel och vi såg alltid framåt mot våra äventyr.
Samtidigt som vi levde det enkla livet som att vi återhämtade oss med alla vardagliga bestyr.
Lycka kunde vara att bara se henne plocka med något läppstift eller hårspänne.
På julaftonsmorgonen åt vi gröt och firade stort sen på ranchen på kvällen.
Stannade där i flera dagar och såg över våra snöklädda sommarställen.
Åkte pulka och pulsade i snön så långt vi orkade.
Drog oss hemåt senare strax innan nyår och gömde oss i vårat vinterparadis.
Byggde upp snölyktor kring gården och gick ut i skogen och hämtade grenar och ris.
Och sedan in i värmen där vi kokade glögg och drack medan kläderna torkade.
Nyår passerade och vi drack champagne på ranchen i festkläder.
Stor tillställning, och efter tolvslaget vandrade vi hemåt i natten med lyktor i snöflingeväder.
Vinglade på vägarna precis som vi ville.
Snubblade så in genom dörren och rev nästan ned den uppklädda granen.
Somnade tillsammans och hon låg där och höll om mig som den förälskade svanen.
När vi vaknade sade hon: Tänk att du ändå lyckades bliva min kille.
Året tog fart och vi fortsatte framåt mot våra drömmar.
Arbetade för våra planer och drogs in i all glädjens och fridens strömmar.
Reste till större städer och anmälde oss till kurser på distans.
Blev allt mer bildade och utbytte vår kunskap med varandra.
Höll den levande och delade den även med några andra.
Gick ibland och visade upp oss på någon i närheten anordnad dans.
Vi växte på alla sätt, i våra sinnen och i vår styrka.
Läste om religionerna och besökte ofta traktens 1700-talskyrka.
Knöt samman våra kunskaper till en enhet.
Vi hade våran grund och våran trygga punkt men breddade oss på fler områden.
Hon blev om möjligt ännu vackrare och tittade en del mot barmhärtigheten och nåden.
Talade om förlåtelse och renhet.
Hennes far fortsatte sin framfart och for fram som en sköld över jorden.
Varenda människa som inte visade honom respekt utplånade han och kom sedan hem till sina kvinnor i Norden.
Kände stor kärlek för sin dotter.
Han lyssnade alltid på henne men hade sin alldeles bestämda uppfattning.
"När människorna behandlar mig med hyfs då ska de också få utav min uppskattning.
De får stå ut med min vrede så länge inte allt är gott här."
Och så tog det fart igen när vi närmade oss våren.
Hon berättade om sitt vårskrik som jag aldrig hade hört under de tidigare åren.
Hon klev utanför dörren och skrek högre än jag någonsin hört en flicka skrika.
Jag ville inte vara sämre så jag skrek jag med för fulla andan.
Det ekade mot bergen och snön föll från verandan.
Hon sade: efter det här så kommer vi bli rika.
Och så gav vi oss iväg igen på någon längre färd genom landet.
Satt där i någon kupé och och hon snurrade på barndomsarmbandet.
Båtar av tenn på en bakgrund av läder.
Våren omgärdade oss och vi såg det vi tänkte se, och vi såg det i ljuset.
Gässen på åkrarna och en sval längtan tillbaka till huset.
Där samlade vi våra minnen som skogar i städer.
Vi gick på teatrar och såg Hamlet och Köpmannen i Venedig.
Hon kunde brista ut när vi satt där: Vad tråkigt för de där flickorna att du faktiskt inte är ledig.
Hon hade ett särskilt sinne för humor och hon använde den på sitt alldeles egna sätt.
Vi sprang på muséer och utställningar och upptäckte caféer och platser som blev till våra egna.
För vissa människor berättade vi om våra upplevelser och för andra var vi alldeles förtegna.
Vi gjorde det som kändes naturligt och vi gjorde det som kändes rätt.
När vi tröttnat på vår utflykt sade hon bara: ta mig nu hem till vår skogsglänta.
Jag bokade biljetter och vi åkte och det var aldrig någon mening att vänta.
Hon kände när det var dags och jag visste att hon hade en anledning.
Vi satt där i tåget och lutade oss mot varandra.
Tittade ut genom fönstret och på landskapet och på alla de andra.
Svanar som flög som silhuett längs en stamledning.
Vi fortsatte framåt mot sommaren i tiden.
Experimenterade och skaffade oss lakan av siden.
Tillät oss att vila ibland, gömda från världen.
Byggde på vår koja och drack vin genom nätterna.
Läste våra böcker och tillagade rätterna.
Fäktades försiktigt med svärden.
Och så grönskade skogen och ranchen på nytt där bland bergen.
Vi skrattade och lekte och fortsatte att utforska vår sfär igen.
Fann sjöar och stränder som vi aldrig tidigare varit vid.
Talade om att skaffa oss något mer djur där på gården.
Ägnade en del av dagarna åt att vara vid ranchen och hagarna och omslutas av den sällskapliga vården.
Höll varandra tätt intill eller slogs i någon kärleksfull strid.
Jag skyddade henne och hon ville ha det så och jag förde henne dit som hon bad om.
Vi såg våra äventyr, upplevde dem, tog med oss minnena när det var möjligt för oss att ta dem.
Närmade oss att se på livet som den största gåva man kunde få vara med om.
Vi stärktes i vår omgivning och spred vårat ljus, det vi skapade.
Klättrade i träden och högre mot topparna så att katterna där nedanför gapade.
Tittade långt bort mot nya äventyr, om vi närmat oss dem, om vi kunde se dem.
När midsommar kom satte vi upp en ställning och klädde den med björkarnas grönska.
Flätade två kransar och smyckade dem med alla blommor man kunde önska.
Sen bjöd vi in några vänner på lunch och åt och drack fram mot kvällen.
Musiken strömmade och sträckte sig ut genom skogen.
De vandrade hemåt och vi gick och satte oss uppe på den vindslika logen.
Höll om varandra och talade stilla om våra gemensamma ställen.
Och det var så vi slöt oss samman och föddes i tiden.
Gjorde våra upptäckter och sedan fortsatte i den.
Hur vi bestämde oss för att fortsätta från det första som hände.
Skogen vakade över oss och människorna skyddade våra stigar och branter.
Nätterna bar sitt månljus där vi drömde om nya minnen att plocka hem som briljanter.
Med vår längtan till varandra som en bro från den dag då tillvaron tände.
Jag minns det, jag minns det, om man var i hennes närhet var man tvungen att stå alldeles stilla.
Tala till henne som om minsta höjning i rösten skulle få hela jorden att sprängas i luften.
Trettio personer hade dödats men ingen kunde sätta honom bakom galler.
Hon var min bästa vän men jag var livrädd för att träffa henne då hon kunde beordra honom att genomborra mig med x antal metaller.
Han gick med två pistoler, en vardera om höften.
Han hade en ranch med hästar och kor och man kallade honom för mannen utanför lagen.
Han satte en pistol mot tinningen på alla som kom in på hans gård utan att först ge halm till kusarna i hagen.
Han hade dynamiter fulla förrådet.
Hans kontakter spände vida långt över denna jorden.
Han bjöd in folk några gånger per år och dukade upp fulla borden.
Sen gick de ut och jagade räv och så startade uppbådet.
Han hade femton kvinnor, tre som bodde på ranchen.
Tretusen hästar, olja och var den rikaste på jorden både i och utanför branschen.
Men slösade sällan mer än som krävdes.
Statsministern sade han, honom skjuter jag om han inte behandlar mig som en överordnad.
Han hade fjorton barn med tre olika kvinnor, men fyra av dem var under delad vårdnad.
När man kom hem till dem och alla sprang omkring där var det nästan så att man kvävdes.
Det sades att han hade pansarbilar i en gigantisk depå som skulle kunna slå ut hela militären.
Han litade inte på någon och sade att atombomberna de skulle han avskaffa tills det en dag åter bara var pistolerna och gevären.
Han kunde träffa en flygande 5-öring på 50 meters avstånd.
Hela jordens befolkning var utan att överdriva hans underordnade.
Man kunde se på hans ögonbryn när han var missnöjd med något och hela hans gestalt växte till sig och hårdnade.
Han såg ut som en pistolman men det var svårt att säga om han var mörkhårig eller blond.
Av någon anledning brydde han sig väldigt mycket om miljön och naturen.
Städerna sade han, jag ska avveckla dem när jag fått ordning på djuren.
Det är ju befängt att man kan fösa ihop så många människor på en och samma plats.
Bilarna också sade han, man ser ju inte vem man möter.
Måhånda att det drabbar min ekonomi men jag ska skriva in en världslig lag där alla som blir rikare än jag bestraffas med böter.
Jag kan ju inte låta mina barn ha det sämre ställt än de som bor i palats.
En gång hade han frågat mig vad jag hade för avsikter med att träffa hans flicka.
Jag svarade att det var hennes önskan, vi var vänner, ingenting mera, och han bara instämde och fortsatte att nicka.
Pekade med pistolerna mot utgången.
Hon och jag brukade promenera längs stränderna om somrarna och tala om allt som dök upp i våra sinnen.
Vi hade umgåtts sen 10-årsåldern och delade många fantastiska minnen.
Hon var begåvad med ett underbart utseende och den näktergalslika sången.
Vi hade gått i skolan tillsammans och åtta klasskamrater hade dött på vägen upp genom åren.
Alla visste hur det var, de hade inte tänkt sig för, de bara kom in och hämtade dem med båren.
Pojkarna hade inte kunnat hejda sig men hon var också den vackraste av alla syskon.
Jag däremot hade nog kunnat säga rätt mycket utan att hon hade beordrat min avrättning.
Det kändes som att hon var tillfreds med mitt sällskap och inte ville vara med om min gravsättning.
Hennes mamma hade sagt att jag aldrig skulle behöva oroa mig och hon var rysk hon.
Men helt säker kände jag mig aldrig då så många klasskamrater trillat av pinn.
Hennes far hade ett ordspråk, jag hade lagt det på minnet, det löd kort och gott "min!".
Jag ville inte göra honom besviken.
Jag funderade ofta på om någon någonsin skulle kunna bli hennes make.
Hennes mor sade till mig, var inte rädd för min man, nej stå på dig och visa att du också har lite stake.
Jag visste att hon drev med mig, man kunde se det på mimiken.
Jag blev ofta inbjuden till middagar och de dukade upp i stora salen.
Fjorton barn, tre fruar, ibland några bekanta men sällan mer än trettio personer om man summerar totalen.
Jag satt bredvid henne och vi diskuterade tyst mellan skålarna.
Runt bordet pratades det om olja och hästar och huruvida arken verkligen existerat en gång i tiden.
Hon och jag iakttog och talade bl.a om vad vi skulle göra efter middagen utan att störa sinnesfriden.
Ibland var det dans efter maten men det fanns en regel om att ingen bjöd upp hans fruar eller döttrar för då blev man bortforslad till oljeriggarna och trålarna.
Jag hade dock dansat med henne en gång på hans begäran.
Det kunde hända någon gång ibland när han ville visa någon den äran.
Så helt avog till att ge ifrån sig sina döttrar var han faktiskt inte.
Hon hade ett fantastiskt rum som kunde har varit en prinsessas eller någon storfurstes dotter under svunnet århundrade.
Lister och stuckaturer av guld och en magnifik kakelugn på vars häll en noshörning av silver stod och tittade och dundrade.
Mitt i rummet (med gaveln mot ena väggen) en himmelssäng och intill den en samovar ur vilken hon tyvärr brukade servera mintte.
Jag hade varit in där ett tiotal gånger men inte vågat mig mer än att sätta mig på sängkanten.
Hon tände oftast upp något ljus och kom sedan och satte sig bredvid efter att hon snurrat igång en antik jordglob och strukit med fingrarna över Indiska oceanen och Atlanten.
Ibland höll vi varandra i händerna och bara lyssnade hur de sprang där nere i trapporna.
Vi kunde sitta där i timmar och tala om skolan och ranchen som bredde ut sig utanför fönstret.
Eller drömma oss bort till ett annat liv medan hon strök med fingret över det leopardfärgade överkastsmönstret.
Emellanåt sjöng hon någon sång eller gick upp och ställde sig i den stora garderoben och plockade bland blusarna och kapporna.
Hon sade att hon ville bli arkitekt eller skådespelerska och hon kunde recitera allt från Casablanca till Sagan om ringen.
Hon ville antingen stå på en scen och delta i de sagolika berättelserna eller annars själv utforma något som kunde hållas som ett av de fantastiska tingen.
Vi försökte ofta komma fram till vilken väg som var den rätta.
Dagarna med henne var obeskrivliga och hela min ande fylldes av glädje och lycka vart än jag gick.
Jag kunde tala med hennes mamma, sitta i biblioteket, vara ute bland hästarna - huvudsaken var att jag var i närheten av hennes blick.
Vi hade alltid något att berätta.
En dag när jag stod vid staketet till hagen kom hon fram till mig och sade att jag borde ha kysst henne för längesedan.
Vi måste fortsätta att utvecklas sade hon, annars kommer jag hitta någon annan eller vi kommer att stanna upp och inneslutas i svårmodet och ledan.
Jag visste inte vad jag skulle svara.
Så jag lutade mig långsamt framåt och lät mina läppar stilla möta hennes läppar.
Hästarna frustade långt borta där de hoppade över några käppar.
Jag minns att jag tänkte: hur länge till kan den här stunden vara?
Och så möttes våra tungspetsar alldeles försiktigt.
Efter det lutade vi oss tillbaka och hon sade, du förstår väl att det här var otroligt viktigt?
Och jag kände det som om någon hade sagt till mig: Du kan få precis vad du vill i världen, tänk över vad du vill ha.
Jag stod där och tittade mot hästarna och svarade: Ja, men vart går vi nu ifrån detta?
Hon svarade: kom vi hämtar halm till hästarna, jag tror inte att de ännu är mätta.
Och jag log och ville säga till henne: Jag lovar att följa dig vart än du ska.
Men jag höll det inne och vi promenerade bort genom kvällen.
Halmen på en dragkärra där vi stannade på olika ställen.
Sen gick vi ut och satte oss på stora stenen mitt inne i hagen.
Solen långt borta i väster och alla djuren som gick och betade där runt om oss.
Vi hade armarna om varandra och jag funderade om någon hade det så bra som oss.
Jag kände det som att jag kunde leva där för alltid både om kvällen och om dagen.
Vi satt där länge och hon frågade mig vad jag skulle göra när sommaren var över.
Jag svarade att jag skulle försöka hitta ett arbete, det är väl det som man behöver?
Kanske senare läsa litterturhistoria eller försöka bli fotograf.
Hon log och sträckte sig efter en prästkrage.
Sade att: någon gång ska du och jag sova mitt i denna hage.
Men ikväll får du sova i min säng, eller om jag var känslig så skulle hon ordna fram en extra slaf.
Jag log tillbaka och svarade att om sängen dög åt henne så dög den åt mig med.
Hon sade: vad bra, gå nu ut ur denna hage och kom ihåg att ta din tjej med.
Jag hjälpte henne ned för stenen och vi sprang genom natten.
När vi kom in i stora huset var det alldeles stilla.
Vi smög upp för trapporna och in i rummet och klädde av oss, och hon sa: att sova med mig det kommer du nog att gilla.
Sedan kröp vi ned under täcket och det var den skönaste stunden i mitt liv.
Det som väckte oss var att någon knackade på dörren i gryningen.
Hon låg tätt intill och uppvaknandet var som att se all världens lycka komma långt borta och känna den förvarnande dyningen.
Hon kysste mig och klev upp halvt naken och gick med trötta kliv.
Hon öppnade dörren till en springa och viskade någonting med sin mor.
Kom tillbaka och lade sig sen och sade: mamma undrar om det här nu är huset i vilket du bor?
Jag kysste henne och vi klev inte upp förrän alla andra gått ut.
Hon gick ned och hämtade frukost och jag slog på en grammofon ur vilken det strömmade Grieg.
Hon kom upp med en bricka, tog av sig sin morgonrock och mimade: jag älskar dig.
Vi lade oss i sängen igen och när vi var färdiga frågade hon: tror du att den här sagan får ett gott slut?
Jag låg där och tänkte och svarade: ja det måste den, ja jag tror det.
Vi klädde på oss och åt en del frukost och hon plockade upp sina ringar från sängkammarbordet.
Vi tog med oss brickan och vandrade sedan ut ur rummet.
Efter den dagen kunde vi nästan inte vara ifrån varandra.
Så gott som alla nätter tillbringade jag där och om dagarna sökte vi efter platser dit vi stillsamt kunde vandra.
Hon höll sig intill mig och fortsatte att ge mig sin ömhet.
Vi gick kring bäckarna och bodarna och över ängar med betande får.
Vi låg där i gräset och talade och hon lockade mig med sina blottade lår.
Ibland var vi uppe bland bergen och satte oss vid något utsiktstorn.
Vi sprang på stigarna och i skogarna och lundarna.
Vi gick runt på gården bland katterna och hundarna.
Vi satt inne på rummet läste för hennes silverhörning med horn.
Alla på gården tycktes dessutom vara oväntat tillfreds över våran nära förening.
Hennes far hade dragit sina pistoler och avlossat ett skott kring mitt huvud men tycktes vara nöjd efter att han fått uttrycka sin mening.
Sade att den äkta kärleken var det som hade hindrat det dödande skottet.
Sedan hade han fortsatt med att förklara att bara jag lade på minnet vem det var som bestämde här i trakten.
Lastat i några dynamiter i sin Range Rover och kört iväg rätt genom grindarna långt borta vid vakten.
Och så smällt av hela arsenalen uppe bland bergen i det nedlagda brottet.
Hennes mamma beklagade och sa att jag inte skulle tro att han var missnöjd med mig på något vis.
Nej det var något skepp som sjunkit ute på Atlanten och en av presidenterna som av misstag kallat honom för novis.
Mig hyste han bara varma känslor för.
Så vi fortsatte våran romans rakt genom sommarnätterna.
Rörde oss för oss själva och kom ibland hem till de mindre banketterna.
Satt där och talade artigt så som man gör.
Sedan upp på rummet där vi kunde skriva dikter tillsammans och ta varannan strof.
Eller ligga på sängen och diskutera någon på banketten nämnd filosof.
Tills vi inte orkade längre utan gav efter för passionen.
Och sen bestämma oss för att ge oss ut med tälten och den bärbara grammofonen.
Lyktorna och hennes prydnadssaker och den ospelbara saxofonen.
Vi fann någon plätt att bosätta oss på och så startade expeditionen.
På morgonen kunde hundarna komma krafsande och vilja att vi deltog i gårdslivet.
Men vi hade våran lilla ö där vi låg insnärjda i varandra innan vi tog det första vakna klivet.
Satte oss på någon sten och såg ut över sommaren medan vi åt något lätt där i solen.
Livet fortsatte och dagarna drogs framåt som av någon lyckans, vilda mustanger.
Hennes far kom hem och avlossade något skott emellanåt och röken steg som girlanger.
Hela ranchen runt om honom speglades i pistolen.
Vi gick och rusade fram mot sommarens slut där i dalen.
Rörde oss längre och längre bort med hjälpa av den k-märkta tågcentralen.
Lärde känna området närmast omkring oss.
Hennes bröder och systrar gav sig iväg till andra platser allt längre bort i världen.
Hennes far reste ibland iväg med mammorna och vi kunde bli kvar där ensamma på ranchen som kaptener för färden.
Han bara åkte och lämnade över nycklarna och sade: nu är det du som är boss.
Vi växte ihop med hela landskapet och bergen och husen.
Kände att vi ville leva tillsammans där under de stjärnklara ljusen.
Så det var det vi gjorde när den anlände, hösten.
Han köpte oss ett hus alldeles i utkanten av ranchen.
Den vackraste lilla gård vi kunnat tänka oss, han sa "här har ni ert 'mansion'.
Erat hus och ert stall", och han lät stadig på rösten.
Fortsatte, "se till att sköta gården med omsorg och styrka.
Det här ska bli er utgångspunkt i världen", och vi kände det som att någon gett oss Guds vackraste kyrka.
Började utforska allting i dess närhet.
Skogen och stigarna bort mot ranchen och civilisationen.
Huset och pianot och himmelssängen, den allra heligaste zonen.
Det var vad hon ville kalla den, hon sa skrattande att så är det.
Hennes far gav mig arbete och lön så vi skulle klara oss i några år innan vi bestämde oss för hur vi ville vidare.
Vi köpte möbler, och några lyktor som sattes upp vid stallet och en skylt med gårdens namn som tillverkades hos en snidare.
Och en spark att ha till vintern för att hämta posten.
Två kattungar hade vi också fått med oss från ranchen.
Och vi satte upp Ingrid Bergman på väggen, den inramade planchen.
Köpte böcker om en massa skådespelare och musiker som vi läste där i blåsten.
Planerade för vårt framtida liv och våra drömmar och utflykter.
Ritade på en ny trädkoja då vi tyckte att det var vad som saknades av allt som var byggt där.
Sen ville vi dricka vin där uppe och spana ut över vår plätt på jorden.
Emellanåt var vi och hälsade på borta vid ranchen och gården.
Hennes far fyrade av fästningskanonen och kunde visa upp någon nyss erhållen serafimerorden.
Sen kunde vi sitta ned och prata en stund kring borden.
Vintern och snötäcket kom och vi eldade i kaminen.
Katterna växte upp och vi plockade fram stearinen.
Satt vid pianot och drack glögg och värmde oss kring varandra.
Domherrarna dök upp och satte sig kring fönstret och tittade vad vi hade för oss.
Vi promenerade på skogsbilsvägen och längre för att se vad som hände där utanför oss.
Åkte skridskor på en isbana som alla andra.
När julen kom plockade hon fram Jesusbarnet och krubban och fåren och allt det där.
Sade till mig: vi har ju ett stall här ute också, kommer du visa mig ikväll att du har mig riktigt kär?
Och så skrattade hon så där att det var omöjligt att inte vilja ta henne.
Jag älskade henne utan tvivel och vi såg alltid framåt mot våra äventyr.
Samtidigt som vi levde det enkla livet som att vi återhämtade oss med alla vardagliga bestyr.
Lycka kunde vara att bara se henne plocka med något läppstift eller hårspänne.
På julaftonsmorgonen åt vi gröt och firade stort sen på ranchen på kvällen.
Stannade där i flera dagar och såg över våra snöklädda sommarställen.
Åkte pulka och pulsade i snön så långt vi orkade.
Drog oss hemåt senare strax innan nyår och gömde oss i vårat vinterparadis.
Byggde upp snölyktor kring gården och gick ut i skogen och hämtade grenar och ris.
Och sedan in i värmen där vi kokade glögg och drack medan kläderna torkade.
Nyår passerade och vi drack champagne på ranchen i festkläder.
Stor tillställning, och efter tolvslaget vandrade vi hemåt i natten med lyktor i snöflingeväder.
Vinglade på vägarna precis som vi ville.
Snubblade så in genom dörren och rev nästan ned den uppklädda granen.
Somnade tillsammans och hon låg där och höll om mig som den förälskade svanen.
När vi vaknade sade hon: Tänk att du ändå lyckades bliva min kille.
Året tog fart och vi fortsatte framåt mot våra drömmar.
Arbetade för våra planer och drogs in i all glädjens och fridens strömmar.
Reste till större städer och anmälde oss till kurser på distans.
Blev allt mer bildade och utbytte vår kunskap med varandra.
Höll den levande och delade den även med några andra.
Gick ibland och visade upp oss på någon i närheten anordnad dans.
Vi växte på alla sätt, i våra sinnen och i vår styrka.
Läste om religionerna och besökte ofta traktens 1700-talskyrka.
Knöt samman våra kunskaper till en enhet.
Vi hade våran grund och våran trygga punkt men breddade oss på fler områden.
Hon blev om möjligt ännu vackrare och tittade en del mot barmhärtigheten och nåden.
Talade om förlåtelse och renhet.
Hennes far fortsatte sin framfart och for fram som en sköld över jorden.
Varenda människa som inte visade honom respekt utplånade han och kom sedan hem till sina kvinnor i Norden.
Kände stor kärlek för sin dotter.
Han lyssnade alltid på henne men hade sin alldeles bestämda uppfattning.
"När människorna behandlar mig med hyfs då ska de också få utav min uppskattning.
De får stå ut med min vrede så länge inte allt är gott här."
Och så tog det fart igen när vi närmade oss våren.
Hon berättade om sitt vårskrik som jag aldrig hade hört under de tidigare åren.
Hon klev utanför dörren och skrek högre än jag någonsin hört en flicka skrika.
Jag ville inte vara sämre så jag skrek jag med för fulla andan.
Det ekade mot bergen och snön föll från verandan.
Hon sade: efter det här så kommer vi bli rika.
Och så gav vi oss iväg igen på någon längre färd genom landet.
Satt där i någon kupé och och hon snurrade på barndomsarmbandet.
Båtar av tenn på en bakgrund av läder.
Våren omgärdade oss och vi såg det vi tänkte se, och vi såg det i ljuset.
Gässen på åkrarna och en sval längtan tillbaka till huset.
Där samlade vi våra minnen som skogar i städer.
Vi gick på teatrar och såg Hamlet och Köpmannen i Venedig.
Hon kunde brista ut när vi satt där: Vad tråkigt för de där flickorna att du faktiskt inte är ledig.
Hon hade ett särskilt sinne för humor och hon använde den på sitt alldeles egna sätt.
Vi sprang på muséer och utställningar och upptäckte caféer och platser som blev till våra egna.
För vissa människor berättade vi om våra upplevelser och för andra var vi alldeles förtegna.
Vi gjorde det som kändes naturligt och vi gjorde det som kändes rätt.
När vi tröttnat på vår utflykt sade hon bara: ta mig nu hem till vår skogsglänta.
Jag bokade biljetter och vi åkte och det var aldrig någon mening att vänta.
Hon kände när det var dags och jag visste att hon hade en anledning.
Vi satt där i tåget och lutade oss mot varandra.
Tittade ut genom fönstret och på landskapet och på alla de andra.
Svanar som flög som silhuett längs en stamledning.
Vi fortsatte framåt mot sommaren i tiden.
Experimenterade och skaffade oss lakan av siden.
Tillät oss att vila ibland, gömda från världen.
Byggde på vår koja och drack vin genom nätterna.
Läste våra böcker och tillagade rätterna.
Fäktades försiktigt med svärden.
Och så grönskade skogen och ranchen på nytt där bland bergen.
Vi skrattade och lekte och fortsatte att utforska vår sfär igen.
Fann sjöar och stränder som vi aldrig tidigare varit vid.
Talade om att skaffa oss något mer djur där på gården.
Ägnade en del av dagarna åt att vara vid ranchen och hagarna och omslutas av den sällskapliga vården.
Höll varandra tätt intill eller slogs i någon kärleksfull strid.
Jag skyddade henne och hon ville ha det så och jag förde henne dit som hon bad om.
Vi såg våra äventyr, upplevde dem, tog med oss minnena när det var möjligt för oss att ta dem.
Närmade oss att se på livet som den största gåva man kunde få vara med om.
Vi stärktes i vår omgivning och spred vårat ljus, det vi skapade.
Klättrade i träden och högre mot topparna så att katterna där nedanför gapade.
Tittade långt bort mot nya äventyr, om vi närmat oss dem, om vi kunde se dem.
När midsommar kom satte vi upp en ställning och klädde den med björkarnas grönska.
Flätade två kransar och smyckade dem med alla blommor man kunde önska.
Sen bjöd vi in några vänner på lunch och åt och drack fram mot kvällen.
Musiken strömmade och sträckte sig ut genom skogen.
De vandrade hemåt och vi gick och satte oss uppe på den vindslika logen.
Höll om varandra och talade stilla om våra gemensamma ställen.
Och det var så vi slöt oss samman och föddes i tiden.
Gjorde våra upptäckter och sedan fortsatte i den.
Hur vi bestämde oss för att fortsätta från det första som hände.
Skogen vakade över oss och människorna skyddade våra stigar och branter.
Nätterna bar sitt månljus där vi drömde om nya minnen att plocka hem som briljanter.
Med vår längtan till varandra som en bro från den dag då tillvaron tände.
------------------------------------------------------------------
