(Åtta vänner)

                                                                                                                      ,

---------------------------------------------------------------------------------


                    Åtta vänner

Min första vän, hon nickar som dockorna.
Hon tar sig fram genom att lyssna på klockorna.
På sockorna har hon små liljor som växer vid vatten.
De plockar hon av sig, när hon börjar klä av sig för natten.

Min andra vän, hon skrattar åt hycklarna.
Hon har en dröm som väntar på nycklarna.
Gycklarna säger att hon har ett läkande kvitter.
Hennes lycka är ständig, hennes vecka är sprängd i glitter.

Min tredje vän, hon är fast i dimmorna.
Om hennes skam skvallrar väninnorna.
De kvinnorna är som hastigt torkande spackel.
Deras minnen är brända, deras liv är ett enda kackel.

Min fjärde vän, hon klättrar i ekarna.
Hon har en son som följer i lekarna.
Vekarna i hennes hus de brinner om natten,
Runt hennes tvekande hundar, deras rädsla förundrar katten.

Min femte vän, hon siktar mot tronerna.
Hon har en man som besiktar jonerna.
Personerna i deras krets de tigger om avel.
Deras boning är rymlig, hennes mage har ymnig navel.

Min sjätte vän, hon anordnar festerna.
Hon har ett hem som tilltalar gästerna.
Gesterna som de flaxar är en del utav striden.
Där mästaren får dämpa, de som inte kämpat i den.

Min sjunde vän, hon flyger på kvastarna.
Om hennes färd samtalar trastarna.
Gastarna utan ljud de vill ta hennes skimmer.
Fast än vindarna växlar, är det alltid den häxan som vinner.

Min sista vän, hon fäller ned hakarna,
På karmarna och låser för drakarna.
Skaklarna som hon drar är inget hon känner.
Men hon är vaken och varlig, och med rätta - hon drar sina vänner.



------------------------------------------------------------------------------------

(I väntan på vinter)

                                                                                   ,
----------------------------------------------------------


    I väntan på vinter


Min vän hon tänder ljusen,
Och blottar skuggor i blusen,
Hon blickar ut mellan husen,
Som om samfälldheten fanns.

Det frusna regnet driver,
De vassa vindarna river,
Min vän hon stryper sin iver,
Och lägger undan svärd och lans.

I kuporna och loften,
I den trivsamma doften,
Väger människor stoften,
Från dagarnas beslag.

De vilsna gässen sträcker,
De slitna tunnorna läcker,
Min väns behållning den räcker,
Längre än en enskild dag.

På stigarna och stråken,
I de stillsamma bråken,
Prövar människor språken,
Så att skarvarna slår i.

Den tunna röken stiger,
De täta tallarna niger,
Min väns förmaningar tiger,
I hennes närhet är var mänska fri.

Vid bänkarna i parken,
Runt den frostklädda barken,
Tolkar människor arken,
Till dess att riktningen går an.  

Den vita plogen plöjer,
De spröda stjälkarna böjer,
Min väns visioner fördröjer,
Men leder henne ända fram.

Kring björkarna vid brunnen,
I de upplysta rummen,
Följer människor strömmen,
Till dess att lemmarna bedrar.  

Den tunga porten gnäller,
De töjda käftarna skäller,
Min väns förflyttning den gäller,
Hon känner varje steg hon tar.

Vid lyktorna i lunden,
På den stenlagda grunden,
Kväver människor stunden,
Med overksamma svar.

De bleka orden stänker,
De trötta lindarna tänker,
Min väns vokabler de blänker,
Och formar allt i jämna par.

Bland skuggorna i hamnen,
I den uttänkta famnen,
Sorterar människor namnen,
På de som följer deras skall.

De kvästa svalgen kvider,
De brända struparna svider,
Min väns förtjusning den glider,
Bortom varje överfall.

I knastrandet och bruset,
På det utlagda gruset,
Följer människor ljuset,
Ned i källarvalvets gränd.

Det kalla järnet ryser,
De blöta katterna nyser,
Min väns beläggning den lyser,
Genom varje urgröpt trend.

I kurerna och båsen,
På den utsträckta åsen,
Tillverkar människor låsen,
Som skall regla någons dröm.

Det tunga mörkret tränger,
De långa kedjorna svänger,
Min väns förtröstan den stänger,
Inte dörrarna till något rum.

Staden viskar vinter,
Disputanterna slinter,
Med doftande hyacinter,
Som de bär mot varma hem.  

Frosten söver staden,
Marken invaggar bladen,
Min vän hon vrider på vaden,
Och vekarna de brinner än.



---------------------------------------------------------

(Kvällssolen)

                                                                                                                         ,                ------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kvällssolen

　

Jag förbjuder mig själv att tröttna på kvällssolen, sommarsolen.

Jag behöver ha den glädjen kvar till slutet som inte finns.

Varför skulle jag inte alltid vilja gå ut i kvällssolen och se vad som möter mig?

Om du vet något om det så berätta det inte.

Och jag tänker ändå inte låta mig övertygas.

Jag förbjuder mig själv.

Kvällssolen får förbli som den är och locka till nya små upptäckter.

Och tro inte att jag i slutänden kommer att upptäcka någonting förskräckligt.

De upptäckterna kliver jag över som vattenpölarna.

De finns där och kanske stänker de ned mig ibland men påverkar mig inte nämnvärt.

Nu säger du att vattenpölarna kan vidgas till stora hav?

Då tar jag segelbåten.

Jag kan lära mig hur man seglar.

Varför skulle inte det vara möjligt?

Visst kan det hända att jag kommer att tröttna på att segla men jag ska inte tröttna på kvällssolen.

Den går väl fortfarande ned bortom horisonten?

Och hur det än må vara med den saken så ska nog detta hav sjunka undan precis som den syndaflod man har berättat för mig om.

Det kommer jag i alla fall att tro på.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------