(Hörde någon säga)

2011

---------------------------------------------------------------------------------

       Hörde någon säga


Ville aldrig skaffa en flicka.
Visste att jag en dag måste lämna henne.
Eller att hon en dag skulle sticka
Med någon annan och lovprisa denne.

Ville lova henne evig kärlek och trohet,
Att vi aldrig skulle skiljas från varandra.
Att vi skulle få ha det så, och att vi kunde få tro det,
Och att kärleken aldrig skulle förstöras av andra.

Att vi alltid skulle må bra och slippa eländet,
Det som svävar och kryper intill oss.
Att det aldrig skulle nå oss, att vi skulle känna igen det,
Att det aldrig skulle få hålla still oss.

Jag ville älska för evigt på jorden,
Varje rörelse helt utan smärta.
Slippa mötas av de förgiftade orden,
Eller handlingar helt utan hjärta.

Slippa blickar som tycktes komma från döden,
Slippa döden och dess sipprande sång.
Inget obehag, ingen koppling till nöden,
Mer än vetskapen om att den fanns där en gång.

Men inga tankar som störde, bara sådana som läkte,
Sådana som byggde upp livslugn och frid.
Några baggar och tackor som gick runt och bräkte,
En vindkvarn strax här invid.

Ingen hets, inga krav, bara det man själv önskar,
Där allt var möjligt, där friheten fanns.
Ibland arbeta en stund där björkarna grönskar,
Se min flicka gå iväg någonstans.

Sedan komma tillbaka med en korg eller så,
Lika glad, lika lugn, lika stark.
Ingen kvävande längtan, ingen sorg eller så,
Bara önskan att hon kom tillbaks till vår mark.

Så ville jag ha det, så ville jag få det,
För evigt en älskande vän.
Men såg inga vägar fram för att nå det,
Kärlek, kärlek igen.


--------------------------------------------------------------------------

(En sorglig historia)

(2011)

---------------------------------------------------------------------------------------------------

                                        En sorglig historia

Det är uppenbart sorgligt att jag inte haft sex på sexton år sa hon och log.

Som du ser har jag fortfarande min skönhet kvar så det måste ha varit något annat som dog.

Jag tror att jag tröttnade på att de kom in till mig och körde över mig som en plog.

Allt är teater.

Jag tänkte att kanske finns det en verklig man därute som har något riktigt att ge.

Jag höll undan de groteska varelserna och började istället att be.

Trodde jag skulle få möta någon som kunde hålla i mig som om jag vore en fe.

Men där fanns bara primater.

Så en dag kom han ändå ridande (ja faktiskt) på en levande häst.

Jag kände att det var han som skulle ta mig ut ur min frivilliga sexuella arrest.

Men så började alla att förfölja honom som han vore någon slags präst.

Ja du minns den där Kristus?

Vi försökte komma varandra nära men hölls tillbaka av dem som jag tidigare släppt in i mitt liv.

Vi försökte gå väldiga omvägar men de motarbetade varenda kliv.

Jag kände hur mitt förflutna genomborrade mig som en fruktansvärd oslipad kniv.

Som om det hade mist ljus.

Jag insåg att mina tidigare förhastade handlingar skulle förfölja mig tills vägen var slut.

Jag fick en väldigt stark impuls att genomborra mig själv med ett brinnande spjut.

Mina närstående försökte avråda mig men hela min tillvaro drogs då ihop till en skavande knut.

Där fanns ingen mening.

Sedan dess gör jag ingenting annat än förbannar mina tidigare idiotiska val.

Jag byggde upp mitt liv kring fångvaktare och nu trycker de runt mitt hem som ett påträngande skal.

Ibland tittar jag upp mot min framtid och den tycks mig helt övergiven och kal.

Det blir ingen äkta förening.

Jag har förlikat mig med tanken på att aldrig mer någonsin få ha sex.

Ibland skickar de hit någon motbjudande man som bjuder med mig till sitt sneda annex.

Då följer jag motvilligt med dit och ofta bjuder de mig på något kex.

Sedan går jag.

Så är det visst tänkt att mitt liv ska fortsätta till dess att jag dör.

Ofta ställer jag mig den extremt korta frågan: varför?

Fast jag vet ju redan svaret som består av precis allt det som jag själv gör.

Det förstår jag.

Ändå har jag aldrig lyckats bryta mönstret och finna en väg ut.

Jag vet inte om jag vill att mitt asketiska liv ska fortsätta eller genast ta slut.

Antagligen blir jag en dag tvungen att åter stoppa in tungan i en motbjudande trut.

Cirkeln ska slutas.

Men vad skulle då egentligen meningen vara med det?

Han öppnar upp sin stora käft och tror att det är någonting som han vet.

Han står vid porten till himmelen och jag vid helvetet.

Där inget kan njutas.

Ja så kan mitt liv sammanfattas med några ord.

Jag vandrar runt i en allt snävare cirkel här på vår jord.

Jag har skaffat mig virke och försökt bygga något där jag kan kliva ombord.

Men det blir ingen skuta.

Jag är fast och flodvågen hörs dåna en bit härifrån.

Jag är inte säker på att jag till fullo tjänat Gud och hans gudomlige son.

Förmodligen ser de det som ett lagom stort hån.

Och dränker min ruta.

Men det är uppenbart sorgligt att jag inte har haft sex på sexton förbannade år.

Det är uppenbart sorgligt att ingen har fått ta i mig som jag de facto åtrår.

Ibland ser jag hur mina fingrar närmar sig mina lår.

Du ska veta de glöder.

Nu är sommaren snart här och jag har sett den förut.

De kommer och knackar på fönstren och vill locka mig ut.

De talar om för mig att min skönhet snart ska ta slut.

De vill se när jag föder.

Det enda jag kan göra numera är att kämpa emot.

Min sista uppgift blir att se till att inte slå rot.

Varför ska någon följa spåret jag gjort upp på vårt klot,

När det leder rätt in i muren?

Nej, om jag däremot vore lycklig och fri.

Om jag hade en man som jag med sanning kunde spegla mig i.

Då skulle det utövas sexuell poesi.

Bli fler barn i naturen.

Nu är dock mitt liv inte utformat så.
Varför skulle jag låta någon befrukta mig då?
Mina bekanta frågar mig ibland hur det ska gå,
Lägger huvudena på sned sen.

Jag tittar då mot en avlägsen punkt.
Formerar mina tankar livlöst och lugnt.
Tänker på min framtid tonlöst och tungt.
Säger: det blir inga barn jag är ledsen.

Ja, så har mitt liv stilla utstakat sig.
Så har de kommit och infångat mig.
Finns här en utväg, jag vet det ej?
Går det att utveckla vingar och gloria?
 
Du vet allting det hopas, flyter sällan isär.
Så svårt att förändra allt det som jag är.
Min önskan var att föra en vacker tillvaro här.
Men mitt liv blev visst en sorglig historia.

----------------------------------------------

(Ett missförstånd)

-------------------------------------------------------

     Ett missförstånd

- Varför älskar du mig?

- Men jag älskar dig inte?

- Varför vill du vara med mig?

- Men jag vill inte vara med dig?

- Varför är du med mig?

- För att du håller fast mig.



----------------------------------------------------------

(Drönare, skönare?)

(2011)

----------------------------------------------------------------------------------------


       Drönare, skönare?


Jag ville ha henne men hon sa: “nej.
Du är inte den rätte för mig.
Vill du vara med mig så väx.
Kom tillbaka sedan så ska vi ha sex.
Vi träffas tolv dagar per år,
Talar lite om hur vi mår.
Jag har pengar så vi får bo på hotell.
Jag går runt och shoppar tills det blir kväll.
Sedan när affärerna stängs,
Träffas vi på rummet och går till sängs.
Om du kan göra mig riktigt förtjust,
Får du stanna i rummet tills det blir ljust.
Annars får du gå till ett eget rum,
Lägga dig ned och drömma en dröm.
När du vaknar hör du av dig till mig,
Kanske vill jag säga något till dig?
Annars går jag ut på staden igen,
Rör mig där bland kvinnor och män.
Du får roa dig då bäst du vill.
När jag kommer tillbaks får du ligga med mig en gång till.
Sedan fortsätter vi så några da'r,
Tills jag tycker att vi inte bör vara kvar.
Då åker var och en hem till sitt,
Att träffa andra där det är fritt.
Är det något nu du inte förstått?
Försök att öka på dina mått.
Vill du vara med mig så väx.
Kom tillbaka sedan så ska vi ha sex.”


------------------------------------------------------------------------------- 

                                                                                                  ,

(I min by)

                                                                                                         ,
                                           
----------------------------------------------------------------------------------------------------

               

                 I min by 

I min by finns det tre vackra kvinnor,
Där finns en kyrka för de som kan tro.
Där finns hästar med pärlprydda grimmor,
Och en eka som ingen vill ro.

Där finns en stubbe med sjuhundra ringar,
Den drömmer om vaggande dans.
Där finns en ängel med växande vingar,
Men med en avig multnande krans.

Där finns skyltar som pekar ut bergen,
Där finns regnfall som sköljer bort kval.
Det finns röster som flagnat i färgen,
Där finns en längtan som omsluts av skal.

Fyra vägar når utanför bygden,
De har namngetts och pockar på rymd.
Åtta kvinnor står vakter för dygden,
Nio häxor vill framkalla synd.

I min by finns det herrar som röker,
Sina pipor när klockan slår sju.
Där finns en stuga som ingen besöker,
Vars väsen har fallit itu.

Där finns dagar som omsluts av siden,
Det finns nätter som vill stillas av lek.
Det finns speglar som oroar tiden,
Där finns en flicka som formats av svek.

Där finns hus som har rests upp av händer,
Vilka numera trevar med käpp.
Det finns sjöar med sandtäckta stränder,
Där solen går ned som ett skepp.

Där finns åkrar med sjunkande lador,
Dit katterna går för att dö.
Det finns svalor med ytliga skador,
Som vilar på logar med hö.

I min by finns det stigar som viskar,
Där finns rötter som utkämpar slag.
Där finns tjurar med svansar som piskar,
Vid vikar som speglar behag.

Där finns ett båthus fyllt utav svavel,
Dit kan man färdas om dagen känns svår.
Det finns ett spökhus med glittrande gavel,
Där järnvägen lagt sina spår.

Där finns en man med en kappa av läder,
Där finns en kvinna med en mantel av sorg.
Det finns en gård som är begravd i fläder,
Där andarna bygger en borg.

Där finns flaskor som vinglar i gräset,
Det finns filtar som river och sticks.
Det finns flickor som ropar från näset,
Det finns skålar som hejdas men dricks.

Där finns en kärlek som väntar på tecken,
Där finns ett missmod som bara tar plats.
Där finns broar med klädtäckta räcken,
Där badarna vettlöst tar sats.

Där finns sländor som flyger som tröskor,
Där finns falskhet som kryper som köld.
Där finns gubbar med upphöjda ruskor,
Och de gapar om frihet och guld.

Där finns vänskap som släckts ned av avund,
Där finns svartsyn som bländas av barn.
Där finns ungdom som sänkts i en avgrund,
Där finns månljus som driver en kvarn.

Elva falkar har ansvar för skörden,
Fyra pojkar har skönhet som sköld.
En ensam vålnad har ingen som hör den,
Nio invånare har drabbats av stöld.

I min by finns det tilltro som dansar,
Där finns tomhet som fyllts på en dag.
Där finns sorgmod med motstånd som pansar.
Där finns stjärnfall som färdas i lag.

Där finns gåvor som lyser en livstid,
Där finns handslag man minns i tre dygn.
Där finns en årsdag som alla trivs vid,
Där finns kyssar som binder som stygn.

Sjutton sjöar har väckt upp romanser,
Som fyra bryggor har fullbordat sen.
Fjorton flickor har mödrar som anser,
Att de själva har förtur på män.

I min by finns det makor som tänkt sig:
“Ja i morgon, jag ska komma till tals.”
Där finns söner som gått ut och dränkt sig,
När glädjen och lekarna stals.

Där finns gummor som knypplar på vinden,
Och tänker: “ingen jävel kan få mig på hem.”
Där finns damer med spåkort vid linden,
Som säger: “utmärkt, snart föds vi igen.”

Där finns människor som aldrig hållit i koppel,
Där finns piskor begravda bland spån.
Där finns flickor vid lundar av poppel,
Som man undrar var de kommer ifrån.

Där finns kvällar då man samlas vid älven,
Tänder upp lyktor och ljus,
Iakttar något barn som inte kan lämnas själv än,
Talar till vågornas brus.

Där finns dansgolv och skenande rykten,
Där finns angrepp och trogna förbund.
Där finns kärlek som faller i flykten,
Ser sig om, tänker en stund.

Där finns skyddsvärn och murar av tegel,
Som alla trollpackor vill slå omkull.
Där finns flottar och hissade segel,
För livets och frihetens skull.

Där finns kojor och sjungande skogar,
Där finns färder med mening men utan mål.
Där finns folktro, några enstaka krogar,
Fyra liljor på ett armband av stål.

I min by finns det sjuhundra ängar,
Och olika vägar att ta sig till dem.
Där finns lakan på trehundra sängar,
Vägar till kvinnor och vägar till män.

Där finns korgar och vallhorn av näver,
Där finns glasverk med rinnande sand.
Där finns bilder som framtiden väver,
Och andra som förs bort efter hand.

Där finns spädbarn med skedar som blänker,
Där finns skallror och tänkande djur.
Där finns livsro som timmarna skänker,
Åt de som kan se dess kontur.

Där finns kvinnor som övar på andning,
Där inga småpojkar kommer och stör.
Där finns tranor som går ned för landning,
Och sedan faller som käglorna gör.

Där finns gläntor, och glödande smultron
Som söks upp när dagen känns trång,
Som sedan plockas och träs upp på guldstrån,
Bärs hem under tillrop och sång.

Där finns grindar och vinkande gårdar,
Där hundarna avsagt sin vakt.
Där finns minnen de förälskade vårdar,
Och har som sköldar mot falskspel och makt.

Där finns blåa och blekröda nätter,
Där samtalen alltid vill leda till fest.
Där finns regnstänk som bäckarna skvätter,
Där dessa faller och forsar som mest.

Där finns flickor som färdas mot ljuset,
Korsar diken och grönskande fält.
Där finns andra på väg in i ruset,
Bland svalor och uppresta tält.

Där finns pojkar som liftar på flaken,
Bland hölass, grepar och spett.
Där finns koltrastar som sjunger från taken,
Om skogarna som de har sett.

I min by finns det flickor som gråter,
De tror att livet sakta bryts ned.
De ser hur årstiderna kommer åter,
Men utan innehållet som en gång fanns med.

Där finns människor som slutat tänka på födseln,
På nya upptäckter och vägar att gå.
Deras liv består utav skötseln,
Av det som de lärt sig förstå.

Där finns trådar man söker att följa,
Men som glöms bort och aldrig hittas igen.
Där finns människor som säger “för din skull, ja”,
Men sedan ändrar sig på vägen hem.

Där finns människor som fastnat i smärtan,
Men som ofta är nära att ta sig ut.
Där finns andra med välsignande hjärtan,
Men där välsignelsen börjar ta slut.

Där finns bjällror och skällor som skramlar,
Mellan åkrar till bräkande bröl.
Där finns frömjöl som vindarna samlar,
Och strör ut mellan springande föl.

Där finns stunder som livet förlänger,
I väntan på att få beskrivas med ord.
Där finns båtar som guppar och kränger,
När flickorna kliver ombord.

Där finns ungar som enkelt blir skrämda,
Och som häcklas och alltid trycks ned.
De är som fioler som inte hunnit bli stämda,
Och därför krossas och brukas till ved.

Där finns människor som går ut i natten,
Med facklor, korgar och vin.
Promenerar tills de stöter på vatten,
Öppnar små lådor och skrin,

Där finns en gungstol framför krusade vågor,
Nära en berså där tiden står still.
Där står en flicka med femhundra frågor,
Men utan någon att ställa dem till.

En bit bortåt där landsvägen kröker,
Där tror någon att döden ändå är sann.
Där bor en pojke som går runt och söker,
Efter meningen med att bli man.

Det finns en eldstad långt ute i skogen,
Där väggar har rests runt omkring.
Den som går dit och är trakten förtrogen,
Kan gå in och se fem vita ting.

Det är en stol och ett bord med ett kort på,
Det är en kanna och en vedkorg i vrån.
Veden skall huggas och fortgå,
Vattnet kan hämtas i ån.

I min by finns det tre vackra kvinnor,
Där finns en kyrka för de som kan tro.
Där finns hästar med pärlprydda grimmor,
Och en eka som ingen vill ro.



---------------------------------------------------------------


                                                                             ,

(Lekstuga)

(2011)

----------------------------------------------------------------------------------------------------

               Lekstuga

Hon gav mig inte en blek tjuga,
Utan överräckte mig sjutton miljoner,
Och sa: “Hela ditt liv ska bli en lekstuga,
Du är utvald bland sju miljarder personer.

Gör vad du vill men allt med förnuft,
Du ska leka i nästan ett sekel.
Planera din framtid och fyll våran luft,
Med dragspel, maracas, ja lek väl.

Att arbeta hårt är helt säkert en dygd,
Men att leka är minst lika viktigt.
Du får ansvaret för detta runt om i din bygd,
Köp drakar, pontoner, men börja försiktigt.

Vill du skaffa en kvinna se till att ta rätt,
Minns historien om prinsen och grodan.
Det finns de som plötsligt förlorar sitt vett,
Och utan omsvep förvandlas till ‘god man‘.

Men jag är inte orolig för dig, du är ju klok,
Ingen mänska ska bliva din talman.
Läs några rader ur vår laglydar'bok,
Fast annars räcker det med Bamse och Skalman.

Det som är viktigast för dig att ta med i ditt liv,
Är att alltid vara ärlig och jämlik.
Du kan ha fjorton kvinnor som tidsfördriv,
Bara ingen av dem är tvungen att hållas hemlig.

Försök att alltid upprätthålla balans,
Hjälp upp dem som anses som svaga.
Ta ned dem som sa till dig att ingen väg fanns
Till platsen där livet blir saga.

Kom ihåg att allting runt om dig, det som du ser,
Kan förändras åt det håll du tror på.
Du kan bli instängd i en dvala där ingenting sker,
Men då är det bara för dig att bestämma vad det beror på.

Sen har du lösningen på dina problem,
Det finns en utväg från varje enskilt bekymmer.
Det kan vara en rad ur ett vackert poem,
Eller tillkännagivandet: ‘Era jävlar! Jag rymmer!’

Livet är uttänkt från en avlägsen plats,
Försök inte att alltför snabbt lista ut det.
Du kan fortsätta i en hydda eller ett väldigt palats, 
Bara du inte låter dig övertygas om det ‘trista slutet’.

Bakom hörnet kan det finnas precis vad som helst,
Det kan varken du eller jag svara på just nu.
Du kan få jagas av drakar eller bli älskad och frälst,
Det viktigaste är att vakna, kliva upp och ha lust ju?

Varje människa får utvecklas och finna sitt sätt,
Tyvärr är inte alla människor så toleranta.
De vill ofta få dig att tro att det du gör inte är rätt,
Bara för att du vill gå vägar som för dem ej är bekanta.

Då måste du veta exakt vad du gör,
Vart du ska, och varför, allt det där tramset.
Annars finns det risk för att de som det knappast berör,
Får dig att vända om modlöst och skamset.

Det är inte så lätt att göra sig fri,
Det är inte så lätt att få natten att blänka.
Men tro aldrig att livet håller på att gå dig förbi,
Det är vad de flesta vill få dig att tänka.

Nej, fortsätt bara framåt som om ingenting hänt,
Varje motgång är en besynnerlig upptäckt.
Varje smärta är i det närmaste det bästa du känt.
Varje glädje ska bli funnen och uppväckt.

Håll dig till detta och det kommer gå bra,
Även bortom det som väntar och inte sker än.
Håll dig till detta och bestäm vart du ska,
När du kommit dit ska du se det du inte ser än.”

Jag tackade och bockade och sa: “Vilken underbar kväll,
Jag tror jag ska gå och vattna mina pioner.
Fast jag undrar vad gör jag vid en eventuell ekonomisk smäll?”
Hon sa: “Kom till mig så får du nya miljoner.”

--------------------------------------------------------------------------------------------

                                                                                                                ,

(Fällkniven)

Detta är en novell som jag skrev för flera år sedan. Jag hade aldrig tidigare frivilligt försökt skriva en längre berättelse, så jag var ganska nöjd med att direkt få till en hel historia som jag ändå själv tyckte var intressant att läsa. Idag tycker jag fortfarande den känns originell och framförallt tror jag att jag skulle kunna skriva en bra fortsättning på den någon gång. Jag har bara försökt skriva en novell till efter den här men jag gör säkert något mer försök framöver. Och då behöver det inte alls bli något som liknar den här om man nu avskyr den.

Berättelseformen skiftar från andra person till första person men jag känner inte att det förstör berättelsen på något vis. Nästan alla som tidigare har läst novellen tror jag har läst en annan inledning, men det var så här jag hade skrivit från början. Jag är mest nöjd med att ha det så även om det just är inledningen som känns mest haltande.

Rent generellt tycker jag varken bättre eller sämre om jägare än andra sorters människor. Jag ville bara understryka det så att man inte tolkar novellen på det sättet.



----------------------------------------------------------------------------------------------------



                                                     Fällkniven



Om du föreställer dig en fällkniv.
Du vill fälla ut den men av någon outgrundlig anledning så fastnar bladet hela tiden i ungefär hundratjugo graders vinkel. Du försöker ändå att skära lite, men när du lägger för mycket kraft i den så slår den fullt ut för att därefter genast knycka tillbaka till det otympliga ursprungsläget.
Ibland slår den också helt tillbaka mot dina fingrar och du skriker till av smärta.
Du funderar på vad det egentligen är du behöver din kniv till och kommer fram till att du lika gärna kan lägga undan den.

Men så kommer de och frågar dig var du har din fällkniv?
Du tar fram den och visar upp den och de skrattar naturligtvis åt en sådan fånig och opraktisk kniv.
Du lägger undan den och går sedan bort för att visa dem till dörren, men så säger de åt dig att ta fram den igen, och nu tvingar de dig t.o.m. att skära med den.
Du skär så försiktigt du kan och hoppas att du inte ska skada dig alltför allvarligt, men de klagar oavbrutet på att du inte skär tillräckligt djupt.

De nickar och ler förtroligt mot varandra när dina fingrar blöder.

Du förstår att de njuter av ditt skärande, men det är svårt att säga ifall det är tack var blodet som strömmar från ditt finger, eller om det är p.g.a. saften som rinner ur köttet - vilket de tvingar dig att skära i.

Kanske är det både och.

De andra tar nu också fram sina knivar vilka visar sig vara av en helt annan sort. Deras knivar behöver man inte fälla ut, och det ser så enkelt ut när de börjar snitta i köttet.
Och var kom knivarna ifrån? Har de inte burit runt på dem hela tiden? Deras kläder ser snäva ut och de verkar sakna alla former av förvaringsplatser, så du tycker att du borde ha sett knivarna i deras händer när de kom för att se på din fällkniv. Var det inte något som blänkte?
Nu ser du att en av dem trots allt verkar ha någon slags ficka på sitt klädesplagg, men han skulle omöjligen ha kunnat förvara alla knivar där.
Du anade visserligen redan när de kom, att de åtminstone någonstans i närheten hade sina knivar.
Det var ju en självklarhet. Varför skulle du annars ha skurit från början?
Någon av dem måste ha smitit iväg och hämtat knivarna medan du var upptagen med att skära. Det vore inte alls otroligt om du skulle ha varit något ouppmärksam med tanke på den fruktansvärda smärta du känner i ditt pekfinger.
Herregud, du har ju nästan skurit av hela fingret?
Du visar vädjande upp fingret för en av dem och han nickar och ler underligt mot dig, varefter han långsamt gör ett djupt snitt i köttbiten framför er.
Vad är egentligen meningen med det här?
Du fäller ihop kniven och ser uppgivet ned på ditt svårt sargade finger. Det där borde nog snarast sys, om det ska kunna läka ihop på ett någorlunda bra sätt.
Nu tycks de andra i varje fall ha tappat intresset för dig. Ja, de ser väldigt upptagna ut med sitt eget skärande, och du tar några steg bort från bänken för att slippa den allra fränaste lukten.

Det är en robust bänk, av stål tror jag, som står på åtta ben, och vars slaktyta kanske kan vara fyra gånger två meter. Den ser hopfällbar ut och det måste den vara också eftersom jag under inga omständigheter skulle ha kunnat missa att de bar med sig denna fruktansvärda bänk när de kom in. Men går den att göra så liten att jag skulle ha kunnat missa den även om den nu är hopfällbar? Och jag minns ju inte ens att de monterade upp den?
När jag gick iväg och hämtade min kniv för andra gången så finns det en möjlighet att de snabbt kan ha plockat fram bänken. Den behöver inte ens vara hopfällbar utan de kan ha gömt den någonstans utanför, och under försiktighet burit in den medan jag var borta ur rummet.
Ja nu minns jag i varje fall att jag blev förvånad när jag fick se bänken efter att jag varit och hämtat min kniv för andra gången. Förvånad är egentligen inte rätt ord, men jag visste ju att den inte stått där innan jag gick iväg.
Och sen la de upp köttet.

Just köttet var väl det som borde ha gjort mig mer misstänksam när de knackade på. Vilka slags människor drar omkring med en liten vagn fylld av stora köttbitar? De insisterade t.o.m. på att få ta med sig vagnen in i mitt hem men då lyckades jag förklara tydligt för dem att det aldrig kunde komma på fråga. Sen bad de alltså om att få se på min fällkniv och så strömmade de liksom in genom dörren när jag gick för att hämta den första gången.
Jag borde ha nekat dem att se på min fällkniv så hade jag sluppit att stå här med mitt halvt avskurna finger.
Men här finns ingen tid för eftertanke, nu skriker de ju åt mig?
De har upptäckt mitt flyktförsök och vill självklart att jag ska börja skära igen. Och vart skulle jag förresten fly, det är väl mitt eget hem vi är i?
Jag kunde möjligen ha sprungit ut genom dörren när de trängdes som värst runt bänken men nu när de upptäckt mitt flyktförsök verkar de mer uppmärksamma på mig.
Hur många är de egentligen? Jag har ju inte brytt mig om att räkna. Tolv stycken med knivar.
Varför öppnade jag ens dörren?

En av dem som rutit värst åt mig flyttar sig nu vänligt så att jag åter får plats runt bänken. Han klappar mig på ryggen när jag tränger mig fram mellan kropparna.
Jag skär nu med vänstra handen istället för den blödande högra, och till en början så undviker jag att skada mig själv, men när de med en handrörelse uppenbart visar att jag måste “sticka” in kniven i köttet, så försöker jag i alla fall göra det så mjukt jag bara kan, men precis när jag tror att det ska lyckas så smäller bladet igen över mitt vänstra pekfinger.
Vilka odjur. De ler åt mina grimaser också.
Eftersom jag inte skött om min kniv på något sätt alls så förvånas jag över att den kan vara så vass att den skär långt in i mitt eget kött när den slår igen. Kanske är det snarare hastigheten och tyngden i bladet, mer än skärpan, som gör att den kan tränga in. Jag har ju faktiskt inte lyckats åstadkomma något snitt i köttet som ens är i närheten av de djupa jack som inkräktarna så okomplicerat ristar in. Hur gör de? Även om jag hade haft någon av deras knivar hade jag aldrig med sådan kraft och smidighet som dem kunnat stycka de rinnande köttbitarna på samma mekaniska sätt.

När jag studerar deras rörelser får jag tveklöst känslan av att de njuter. Och det är inte bara deras rörelser som utrycker deras glädje utan det förekommer även spontana skratt och överlag så tycks det vara något av en festlig stämning runt bänken. De flesta talar med varandra under tiden som de gör sina snitt men det är svårt att urskilja vad samtalsämnena egentligen går ut på.
Någon beklagar sig över flugorna och flera instämmer. Sedan säger någon att flugorna trots allt kan vara ett gott tecken och då instämmer samma personer som tidigare var överens om flugorna som ett irritationsmoment.
Ett annat samtal handlar om att de jämför sina knivar. Någon har sina initialer inristade på sin kniv och då måste den skickas runt till allmänt beskådande. Kniven skickas runt och plötsligt börjar alla knivar komma i omlopp och en våldsam diskussion blossar upp. På något sätt försöker de komma överens om vilken kniv som är den mest uppskattade inom gruppen. Det slutar med att en viss kniv inofficiellt blir utnämnd till den mest uppskattade men omedelbart därefter säljs, och då uppstår en ännu livligare diskussion som avslutas med att en helt annan kniv nu får utmärkelsen.
Följaktligen blir en inom gruppen utan kniv och jag passar på att erbjuda honom min kniv, men han ler bara lite besvärat och försvinner därefter ut genom dörren. Min första tanke sedan är att själv försöka sälja min kniv och följa efter honom, men jag inser genast det hopplösa i den tanken.

De kvarvarande männen fortsätter att skära i köttet men mitt intryck är att de har tappat modet en smula. Det är inte längre samma uppsluppna stämning och några av männen verkar påtagligt förvirrade. Mannen som nyss kommit över en ny kniv hackar förstrött i sin köttbit för att sedan hålla upp och titta på sin kniv. Sedan tittar han i taket. Sedan på sin kniv. Sedan på köttet, på sin kniv, på mannen bredvid, på hans kniv, på sin egen kniv och slutligen fortsätter han - till synes ännu mer förvirrad - att mer eller mindre peta i köttet.

Det börjar nu samlas väldigt mycket av mitt blod på bänken. Genom att ta tag i bladet på min kniv istället för skaftet lyckas jag i bänken rista in en vacker ros som på ett utmärkt sätt smälter samman med blodet.
Jag knuffar försiktigt på mannen till höger om mig och när han vänder sig mot mig så pekar jag på mitt konstverk. Detta resulterar i att han i sin tur knuffar på mannen bredvid honom och gör den mannen uppmärksam på mitt blod. Efter det följer en kedjereaktion som slutar med att mannen till vänster om mig stöter till mig och pekar på blodfläcken.
Detta gör mig så irriterad att jag fäller ihop min kniv och kryper ned under bänken.

Genast tycks all aktivitet avstanna där ovanför och mina ögonlock känns plötsligt väldigt tunga.

Min kniv har ett skaft av ett mörkare träslag och av tyngden i bladet att döma är det faktiskt inte otänkbart att det är av guld. En lärare berättade en gång för mig att guld inte passar sig som knivblad eftersom det är för mjukt, men jag har länge misstänkt att hans primära arbetsuppgift bestod i att försöka lura mig.
Bladet är självklart glanslöst eftersom jag inte brytt mig om att putsa det. Jag har bara inte kunnat finna någon motivation med tanke på knivens oduglighet i övrigt.
På skaftet finns det på ena sidan ingraverad en bild av en störtande rovfågel, antagligen en falk.
På den andra sidan syns en bekymmerslös trast som söker föda på en gräsplätt.


Jag vaknar av att mannen som tidigare lämnat mitt hem kommer tillbaka in genom dörren. Med sig har han förmodligen en ny kniv men även en stor låda fylld med saker som han ställer ned på en stol. Utan att yttra ett ord börjar han nu lugnt och metodiskt att möblera om mitt hem. Han plockar undan mina personliga föremål och samlar dem i en hög på golvet. För varje föremål han tar undan så ställer han omedelbart ut ett nytt, det ena mer intetsägande än det andra. På en mycket liten pall som står i en bokhylla, där det alldeles nyligen stått en staty av Buddha, där placerar han t.ex. ut en skalbagge. Och inte en prydnadssak utan en äkta levande skalbagge?
Han besvärar sig dessutom med att komma fram till bänken och genom högen av ben försiktigt sträcka in handen till mig och på så sätt visa upp den sprattlande skalbaggen mellan sina fingrar. Innan han går tillbaka så tittar han grubblande på mig som om han väntade på någon slags bekräftelse.
Eftersom skalbaggen inte verkar införstådd med att den skall stanna på sin tron så tvingas mannen återkommande att springa tillbaka och tillrättavisa den, samtidigt som han fortsätter att ersätta mina saker med sina fullkomligt värdelösa ting.
Efter en stund lyckas naturligtvis skalbaggen att överlista mannen och försvinna utom synhåll, men då ser det ut som att mannen ur sin låda istället plockar upp en död skalbagge och placerar den på pallen. Konstigt nog tycks detta byte bedröva mannen mycket.
Från väggen tar han nu ned en vacker tavla i olja som målats av en flicka som jag älskade i min barndom. Han går i väg med tavlan som föreställer en flicka som dansar i solnedgången och kommer tillbaka med ett porträtt av en get.
Till råga på allt lyckas han hänga tavlan upp och ned. Han tittar länge på den upphängda tavlan som om han insåg att någonting var fel men bestämmer sig till sist för att fortsätta röra om min inredning.
Jag lägger märke till att männen runt bänken är förvånansvärt tysta där ovanför. Ingen säger något och inga ljud avslöjar att de använder sina knivar. Det enda som antyder att de inte sover är att nedre delen av deras kroppar oavbrutet gungar fram och tillbaka.
På golvet en bit bortanför bänken upptäcker jag nu en skalbagge som kommer krypandes. Min instinktiva tanke är att det är samma skalbagge som är på flykt från mannen. Det var nämligen väldigt länge sedan jag tidigare såg en skalbagge i mitt hem. Samtidigt överväger jag att detta kan vara början på skalbaggarnas högsäsong och att det därför också kan tänkas rimligt att det är en alldeles ny främmande skalbagge som kommer krypandes mot mig. Under dessa tankar når skalbaggen fram till bänken och just på grund av dessa tankar är det först nu jag inser den stora faran som omger honom, och i samma stund som rädslan svämmar över mig så kliver en av fötterna släpande över honom. Reflexmässigt kastar jag mig mot foten och reser mig upp för att attackera den skyldige, men när männen runt bänken får syn på mig och utbrister i ett fruktansvärt skrik blir jag så skärrad att jag genast kryper ned under bänken igen. Skriket pågår sedan i några sekunder innan det tystnar tvärt.
Den enda som verkar oberörd över mitt framträdande är mannen som håller på att bosätta sig i mitt hem.

Jag känner mig nu fullständigt utmattad och sjunker ihop på golvet.
Jag hinner inte mer än sluta ögonen förrän männen runt bänken vaknar upp och till min glädje på ett led vandrar ut genom dörren med sina knivar. I upphetsningen är jag nära att ropa något till avsked men lyckligtvis hejdar jag mig i sista stund.
Förvisso är mannen med lådan fortfarande kvar men de övriga männens uttåg gör att jag känner mig mycket bättre till mods. Jag börjar planera en möjlig flykt eller till och med ett angrepp mot mannen. Han är visserligen avsevärt mycket större än jag men i ett hederligt slagsmål man mot man känner jag mig inte underlägsen någon. Jag kan dessutom inte vara säker på att han har med sig en ny kniv och i så fall ligger övertaget definitivt hos mig.
Även om min kniv är patetisk så är det ju trots allt en kniv och borde skrämma honom något.
För en gångs skull kan jag känna en gnutta tacksamhet över min kniv.

Då plockar mannen helt oväntat upp ett gigantiskt svärd ur lådan och börjar svinga hysteriskt med det.
Jag blir alldeles bestört och vet inte vad jag ska tro. Allt mitt mod som byggts upp försvinner på ett ögonblick.
Han kommer springande fram till bänken och börjar massakrera köttbitarna där ovanför så att det dånar i rummet.
Hela bänken vibrerar och han hugger så ursinnigt att jag fruktar att han ska hugga rakt igenom den.
När jag inte tror att han kan orka mycket längre så ökar han istället tempot som för att inte bara vederlägga mina tankar utan fullständigt förgöra dem.
I flera minuter fortsätter han rasande att klyva bitarna och efter ett tag har jag vant mig vid hans ursinne så pass mycket att jag nästan glömmer bort att han fortfarande hugger. Allt jag ser är hans vaggande ben och ljudnivån verkar vara konstant men börjar ändå kännas ganska behaglig.
Det ligger några mycket små stenar en bit ifrån mig som jag får en intensiv lust att roa mig med. Jag plockar upp dem och försöker jonglera lite men de är alldeles för små och går inte att kontrollera. I stället bygger jag upp en pyramid som vi brukade göra med stenkulorna på skolgården och försöker sedan att träffa den. Just den leken var jag något av en specialist på och jag blir därför väldigt besviken när den första stenen missar totalt och studsar långt ut på golvet utanför bänken. Stenarna är så små att en ensam myra antagligen hade kunnat uppföra pyramiden men varför skulle den vilja det? Härifrån ser det i alla fall ut som att det inte är flera miniatyrstenar utan bara en enda kantig liten sten som ligger där borta. Jag har alldeles uppenbart tappat fokus.
Jag koncentrerar mig och kastar iväg mitt andra sandkorn och det missar med en hårsmån, men innan det hunnit stanna så kastar jag min tredje sten som träffar mitt i prick och liksom får pyramiden att smälta ut på golvet.
Jag känner en oerhörd glädje över att ha uppnått mitt mål.
Några solstrålar som letat sig in genom ett fönster i väst lyser nu upp den nedsmälta pyramiden.
Nöjd över min framgång får jag en innerlig längtan efter att gå ut i sommarkvällen, finna mig en gräsplätt i närheten av blommor och låta mig värmas av dagens sista soltimmar.
Ofrånkomligen blir jag återigen medveten om min belägenhet. Till ljudet av svärdshugg samlar jag förargat ihop stenarna och börjar kasta dem på mannens ben. Att denne väldige man skulle kunna märka av de små kornen förefaller lika osannolikt som att den krossade skalbaggen skulle ställa sig upp på sina sex ben och sedan dräpa mannen åt mig.
Långt borta på golvet, uppställd mot en stol, skymtar jag flickan i solnedgången som påminner mig om var jag egentligen skulle vilja vara. Det är först nu jag blir riktigt medveten om hur pass mycket min frihet håller på att inskränkas. Ska jag låta den här mannen fullständigt få ta över mitt hem? Har jag verkligen tid att vänta ut honom? Han kanske kommer att stå här och hugga till tidens ände?
Jag tar fram min fällkniv och fäller ut den så mycket det går. Jag kastar en sista sten på mannens ben och reser mig sedan upp på huk. Med hela min tyngd lutar jag mig över kniven och pressar bladets egg mot golvet. I några sekunder hänger jag ihärdigt över kniven med min blick riktad mot den, och i samma stund som jag lyfter blicken upp mot mannens ben så känner jag en efterlängtad knyck genom min kropp. Jag rullar runt på rygg och tittar glatt upp på min kniv. Jag fäller ihop den och fäller ut den igen och det går så enkelt som om det aldrig hade varit något fel på den.
Med några snabba rörelser är jag uppe på huk igen och med min kniv utfälld backar jag först ut under bänken med blicken riktad mot mannens ben och efter några krävande steg är jag utanför bänken och reser mig upp mitt emot mannen.
Först tycks han inte notera min uppenbarelse. Han hugger fortfarande, inte lika frenetiskt och framför allt vid sidan om köttet ser det ut som, men så lyfter han blicken och som ett avstannande lokomotiv upphör han stillsamt att hugga. Med en hand lägger han ifrån sig svärdet på bänken samtidigt som han tittar forskande på mig.

Det ligger en hel del söndermalda köttslamsor på bänken men mestadels verkar det som att mannen har huggit direkt mot bänken under all denna tid. Den är alldeles bucklig av svärdshuggen och av någon anledning har han valt att lägga en ansenlig mängd av dem rakt över min vackra ros. Det gör inte mig så mycket men jag tycker att det är ganska underligt med tanke på att han inte borde veta att det är jag som är upphovsmannen. Å andra sidan är det kanske bara ett sammanträffande, och åtminstone behöver det inte vara personligt, utan han kan ha upptäckt rosen och blivit besviken över dess utformning och velat krossa den oavsett upphovsman.

Mannen fortsätter att studera mig och han sneglar lite mot min kniv som jag håller i min vänstra hand. Blodet har för längesedan slutat forsa och det blöder bara obetydligt men jag har fortfarande väldigt ont i min högra hand där jag har det värsta såret.
Eftersom mannen inte säger något och då jag egentligen heller inte har någon anledning att bryta tystnaden så följer jag mannens exempel och lägger ifrån mig min kniv på min sida av bänken.
Då lyfter han sitt svärd.
Här går några sekunder sen tar jag försiktigt upp min kniv, fäller snabbt ihop den, och stoppar ned den i min byxficka.
Mannen lägger återigen ned sitt svärd men nu med båda händerna.
Drömmande tittar jag bort mot fönstret och sommarkvällen. Solstrålarna har nu tagit sig upp på bänken och det går en svagt lysande gata från den, bort över golvet och ut genom det spröjsade fönstret. Med hjälp av spröjsen ligger det ett krypande mönster på gatan vilket jag nyfiket följer.



- Jag ser att du har fått ordning på din kniv.

- Ja.

- Det måste vara behändigt med en sådan kniv nu när den fungerar?

- Ja.

- Bladet ser ut att vara av guld. Är det äkta?

- Ja.

- Du vet inte mycket om knivar.

- Nej.

- Hur länge har du haft din kniv?

- Så länge jag kan minnas.

- Då är det på tiden att du lär dig något om den.

- Varför då?

- Det är din kniv.

- Jag har inte bett om den.

- Du har förmodligen aldrig slipat den?

- Den har ju inte fungerat.

- Nej, men nu gör den det. Du måste slipa den.

- Det kanske jag gör.

- Och du måste börja använda den.

- Jag kan säkert få någon användning för den nu när den fungerar. Men på vilket sätt angår det dig?

- Det är en fin kniv. Det är dumt att inte använda den.

- Jag har faktiskt tidigare funderat på att försöka lära mig att snida.

- Du borde följa med oss någon dag.

- Brukar ni snida?

- Nej.

- Varför drar ni omkring med det här köttet egentligen?

- Det är våra byten.

- Och dem styckar ni?

- Det kan man säga.

- Är det inte väldigt svårt att stycka köttet med ett svärd?

- Det är mycket enkelt.

- Men du måste anstränga dig så förskräckligt och det blir bara slamsor av köttet?

- Ansträngningen gör mig gott.

- Men köttet?

- Vi har inte så mycket användning av köttet. Ibland äter vi förstås men det största nöjet är jakten och framför allt slakten efteråt då vi får använda våra knivar.

- Och svärd?

- Det är inte så vanligt att vi använder svärd. Emellanåt händer det att någon känner sig väldigt frustrerad och tar fram sitt svärd men det är som sagt ganska ovanligt.

- Så ni har alla svärd?

- De flesta av oss. En man har även olika former av släggor.

- Men ni styckar alltså inte köttet för att senare äta det?

- Det råder skilda meningar om det. Några av oss är helt inställda på att köttet tids nog skall ätas upp, men tack vare vår fenomenala jaktförmåga har vi alla så stora köttförråd att det snarare vore bättre att försöka tömma dem än att fortsätta fylla dem. Det är verkligen ett problem för oss som vi behöver åtgärda.
Ett av de dummare förslagen var att vi skulle placera ut köttet i skogen igen.

- Ni kan väl sälja det?

- På grund av våra okonventionella jaktmetoder är det otroligt svårt att sälja köttet eftersom alla seriösa köpare behöver ha någon form av redovisning för vad det är för slags kött och på vilket sätt det infångats och så vidare. Myndigheterna kräver tydligen det. Dessutom har vi inget bra rykte.

- Vad är det i själva verket för djur ni jagar? Visst är det älgar?

- Allt vi kan komma över. Vi förföljer de flesta.

- Och så dödar ni dem?

- Inte alla. En del försöker vi tämja och utnyttja på något sätt.

- Är inte det mycket svårt?

- Jo. Många gånger får vi ändå döda dem till sist.

- Hur väljer ni ut vilka som skall tämjas?

- Det beror på deras förmågor. Men det absolut viktigaste är självklart att de inte flyr eller försöker försvara sig.

- Det är väl också på ett sätt svårare att döda ett djur som inte flyr eller gör motstånd?

- Det ligger något i det du säger. De situationerna kräver mer erfarenhet. Enstaka gånger kan vi springa på ett djur som framstår som så oskyldigt att ingen av oss kan förmå sig att döda det. Då brukar vi försöka tämja det även fast vi inte ser någon som helst förtjänst i det.

- Men de här djuren ni tämjer? Hur kan ni på ett ögonblick upptäcka deras förmågor och så att säga behärska er från att döda dem? Hur går det till?

- Som jag sa tidigare är det första kriteriet att de inte flyr och det gör nästan alla. Om djuret i fråga försöker avvika när vi har spårat upp det då måste vi förstås döda det. Om djuret i stället mot förmodan ignorerar oss och låter oss avancera då anar vi en viss potential i djuret.

- Så ni skjuter det inte bara?

- Nej, vi försöker alltid att avvakta med skjutvapnen så länge som möjligt. Det är inte enbart för att ge djuret en chans att låta sig tämjas, utan faktum är att vi föredrar att döda det genom att kasta oss över det med våra knivar.

- Men de ni tämjer?

- När djuret inte bryr sig om oss kan det tyda på flera olika saker. Den mest naturliga förklaringen är att det inte ser oss som ett hot. Men vad beror det på? Antingen är djuret inte tillräckligt begåvat och erfaret för att inse att det är i fara. Ett sådant djur kan tämjas. Den andra förklaringen till att det inte räds oss är att det känner sig så starkt och överlägset att det inte anser sig ha någon anledning att låta sig skrämmas av oss. I de fallen slutar det med att djuret attackerar oss när vi har kommit för nära eller förföljt det tillräckligt länge. Naturligtvis dödar vi det då.
Det finns även djur som väldigt tidigt inser faran men som ändå inte flyr på grund av att de är paralyserade av skräcken. De djuren går också att tämja men ibland har vi svårt för att besinna oss i en sådan situation.
Sen förekommer det enskilda djur som är så mångfasetterade att det är omöjligt att bestämma hur de uppfattar vår närvaro. Vid första anblicken förefaller de vara nästan arroganta i sitt uppträdande. De tycks inte alls vara på sin vakt och kan till och med få för sig att inta föda under tiden som vi närmar oss. Detta är det första tecknet på att de inte är paralyserade. Men hur ouppmärksamma de än ger sken av att vara så är det väldigt svårt att komma de här djuren riktigt nära inpå. De lyckas ta några kliv undan exakt vid rätt tillfälle och det är heller inte för hastigt så att de ger tecken av att vara på flykt, vilket gör att vi får stora problem med att bestämma oss för vad vi ska göra med djuret. Dessa djur blir dessutom aldrig provocerade och går till motattack utan en sådan här förföljelse kan pågå i flera dagar och förstör fullkomligt alla övriga planer.
Men samtidigt måste jag medge att det är en ren njutning att trakassera just de här djuren. Det är som att de inte förstår hur nära de är att bli avlivade. Eller som att de inte bryr sig om det. Ja, som att de inte bryr sig om det.

- Vilken fascinerande beskrivning. Men hur slutar det med de här djuren som du kallar för mångfasetterade?

- Ja hittills har vi aldrig kommit de djuren så nära att vi haft något tillfälle att försöka tämja dem, eller för den delen knivdöda dem. I viss mening har vi ju dem fångade under hela jakten, men trots detta låter de sig inte styras så det är alltså vi som förföljer dem och på ett sätt är det de som styr oss. De lever under den här tiden som fångar men på samma gång är de fullständigt fria i egentligen alla avseenden. Vi har makten att när som helst döda dem med våra skjutvapen och jag tror faktiskt att de inser det. Men vi vill ju inte använda våra skjutvapen! Och vi kan inte göra det när de inte gör något motstånd! Ja visst kan vi, men vi vill ju ha dem i vårat våld. Vi tror att vi kan klara det och därför använder vi inte våra skjutvapen. Men vi vet ju nu av alla erfarenheter att det är omöjligt att tämja dem. Ändå är det som att vi vid varje tillfälle vi kommer i kontakt med dessa djur inte vill erinra oss om att alla försök att dressera dem är dömda att misslyckas. Vår förhoppning är nu att åtminstone någon gång få knivdöda dem men även detta verkar tröstlöst.

- Men sover de aldrig?

- Inte när vi förföljer dem. Det verkar inte påverka dem nämnvärt. Kanske är det för att de vet att vi inte heller får sova. Vi kan visserligen avlösa varandra men alla är så fängslade av djuret att det sällan är någon som vill ha någon sömn.

- Och hur slutar det?

- Efter några dagar brukar det paradoxalt nog vara vi som känner oss fångade och ofta får vi känslan av att djuret bara leker med oss. Och det gör det ju! Men ska vi använda våra skjutvapen? I så fall hade vi kunnat skjuta djuret från första början eftersom vi ändå visste vad som väntade. På samma gång har vi svårt för att förlika oss med tanken att inte skjuta djuret för då skulle hela förföljelsen ha varit totalt meningslös. Under dessa överläggningar brukar djuret passa på att stilla smita sin väg, och vi ser så klart vad som händer, det är bara det att ingen av oss kan bestämma sig för vad vi ska göra. Ibland återupptar vi uppspårningen lite halvhjärtat, men efter ett tag orkar vi inte lura oss själva mer och avbryter i stället och vandrar under fullständig tystnad hemåt där många av oss tillbringar hela natten framför slaktbänken, och ofta är det då svärden kommer fram.
En enda gång har det hänt att ett skott trots allt avlossats och djuret dödats men det fanns ingen som helst tillfredsställelse i den avrättningen. Det var bara ett skott som kastades iväg i en obeslutsam sekund och då är det inte alls någon njutning. Efteråt tyckte flera stycken att det till och med hade varit bättre om djuret skjutit mannen som avlossade skottet.

- Jag vet inte vad jag ska säga. Vilken jakthistoria! Bravo!

- Jag kan inte säga att jag själv känner sådan glädje över att berätta om det.

- Må så vara. Och de här som ni har lyckats tämja? Vad är de för några? Kan du ge något exempel?

- Ja det ska du få höra. Men först vill jag bara göra dig uppmärksam på att vi ibland även ger oss ut på förföljelser utan våra skjutvapen. I de fallen fungerar det inte riktigt likadant och flera djur har flytt från oss vid dessa tillfällen. En del aggressiva djur har också fått oss att retirera.

- Vad får er att vilja lämna skjutvapnen hemma?

- Oftast övermod.

- Ja, ja. Berätta nu om de tama djuren.

- Det första djuret vi klarade av att tämja var en rådjursget och henne har vi nu stor behållning av. Hon är fantastisk på att locka till sig enfaldiga bockar som vi sedan lägger beslag på när de kommer sättandes efter henne. Inte sällan kommer de i flock tack vare hennes enorma dragningskraft.

- Men hur har ni lyckats med det?

- Ja hon är barnsligt förtjust i svamp så det var ganska enkelt.  

- Hon föredrar alltså svampen. Vad har ni mer?

- Ja vi har även en utter som fångar fisk åt oss. Han är faktiskt så tam att vi har insett att det är mest lönsamt att låta honom gå fri. Han kommer in med sin fångst dagligen, nästan på klockslaget. Vi tror att han går efter solen.

- Det där kan inte vara sant! Hur kan han förresten leverera hela fångsten samtidigt?

- Han har fått en korg som han kommer släpandes med.

- Ja men varför? Har han någon anledning?

- Jag antar att han först och främst är tacksam för att vi inte dödade honom första gången. Sen verkar han ha ett starkt behov av att känna att han så att säga drar sitt strå till stacken. Han har tydligen heller inte någon flicka så vi fruktar den dagen han lyckas snärja någon.
Ett annat möjligt skäl till att han fortsätter leverera är att vi är otroligt duktiga spårare och det är han säkerligen medveten om efter allt vårt strövande i skogen. Han är ingen dum utter.
Om han skulle få för sig att sluta överlämna sin fångst då tar vi upp jakten på honom omedelbart. Vi vet ju var han bor.

- Ja men han kan ju gömma sig i vattnet!

- Inte i all evighet.

- Helt otroligt. Berätta om någon fler.

- Jag har många exempel. Den mest obegripliga i vår samling är nog en ilsken grävling som dödar hönsfåglar åt oss, mestadels tjäder. Vi vet inte riktigt hur han bär sig åt.
Han är på intet sätt tam och vi upptäckte hans förmåga av en slump. Det går till så att vi placerar ut honom i skogen i en stor bur utan tak, och sen tror vi att han har en särskild talang för att reta upp hönsfåglarna så till den grad att de störtar ner och attackerar honom i buren och då dödar han dem ögonblickligen med ett välriktat bett. Det händer aldrig att flera fåglar attackerar honom samtidigt så uppenbarligen kan han rikta in sig på en fågel i taget. Dessutom är det mycket sällsynt att han själv blir skadad och i så fall är det uteslutande bara någon skråma.

- Jag kan inte tro det. Men om han är så ilsken hur kunde han undgå att bli dödad när ni förföljde honom?

-  Han hade dött omedelbart om vi förföljt honom. Nej, honom skadesköt vi när han försökte stjäla ägg i vår hönsgård.
Sen var vi precis i färd med att döda honom men just då flög en rapphöna över skogsbrynet och satte kurs rakt emot honom. Det var så vi upptäckte det. En sagolik tur måste jag erkänna.

- Är det riktigt säkert att ni har höns?

- Varför skulle vi inte ha det? Vi äter ju ägg?

- Fortsätt berätta.

- Vi har en uggla som fångar sorkar åt oss.

- Vad ska ni med sorkar till? Och vem som helst kan väl ställa ut en råttfälla om han vill ha tag på sork? Och hur i hela fridens namn har ni tänkt spåra upp ugglan om den sticker sin kos!?

- Vi behöver sorkarna för att belöna våran katt. Han tycker särskilt mycket om att få leka en stund med en levande sork och ugglan fångar alltså sorkarna levande åt oss. Ugglan sitter fast i ett snöre.

- Det där tror jag inte en sekund på! Varför låter ni inte katten fånga sorkarna på en gång!?

- Vi försöker ju tämja katten. Vi belönar honom med sorken.

- Tämja en katt!? Vad vill ni att katten ska göra!? Och hur kan ugglan sitta fast i ett snöre!?

- Av säkerhetsskäl kan jag inte berätta vad vi vill få katten att göra. För en del djur försöker vi medvetet hemlighålla vad det är för tjänster vi vill att de ska utföra. Vi leder liksom bara in dem på rätt spår utan att de anar något. Annars skulle det inte fungera.
Men ugglan sätter vi ut i en skogsglänta i ett mycket tänjbart snöre fastsatt i en trädstam. Han har inga som helst svårigheter att fånga sorkarna som strosar omkring i gläntan och sedan släppa ned dem i den bur som vi placerat ut åt honom.

- Jag kan meddela er att katten aldrig kommer att göra det ni säger! Det lovar jag! Och ugglan ska jag personligen befria i morgon! Och hittar jag honom inte så ska jag med enkelhet konstruera en bur åt er som fångar så mycket levande sork att den tömmer hela skogsgläntan på en dag!

- Jag förklarade ju nyss att vi inte låter katten förstå vad det är vi vill att den ska göra? Vi ser gärna att du konstruerar en sådan bur åt oss.

- Befria katten! Jag kräver att ni låter katten gå!

- Vad ska vi då med sorkarna till?

- Vad hade du gjort med skalbaggen!? Berätta vem ni försökte tvinga skalbaggen att döda!

- Skalbaggen behövde absolut inte döda någon om den inte själv ville det. Den satt på mitt cykelstyre på vägen tillbaka hit. När den inte gjorde några direkta flyktförsök så plockade jag med den av ren vana. Vad jag hade tänkt dressera honom till var inte på något sätt bestämt. Tyvärr lyckades han rymma lite senare.

- Han lyckades inte alls! Han blev ju mördad av dina stråtrövare!

- Jaha. Det missade jag faktiskt.

- Varför placerade du ut en död skalbagge på pallen efteråt!?

- Av en tillfällighet upptäckte jag en död skalbagge i lådan som måste ha självdött där alldeles utan min påverkan. Jag tänkte att den flyende skalbaggen kanske skulle komma tillbaka för att hjälpa sin vän.

- Vilken idiotisk idé! Vilken fullkomligt idiotisk idé! Hur skulle de kunna känna varandra om du nyss plockat upp den ena skalbaggen och den andra antagligen varit död i flera dygn!? Dessutom var han död! Skulle han komma tillbaka för att begrava honom eller!?

- Nu i efterhand medger jag att idén inte alls var så genomtänkt. Det var bara något som snabbt for genom mitt huvud.

- Varför blev männen rädda för mig när jag ställde mig upp vid bänken!?

- Ja det ska jag berätta för dig en annan gång. Men vill du inte veta mer om våra dresserade djur? Vi har en orm som pallar äpplen åt oss. Vi har även en ko som kan ge oss mjölk.

- Ut ur mitt hem! Inte ett ord till! Ut ur mitt hem nu!

- Jag ska lämna dig i fred. Det blev för mycket på en gång. I morgon kommer vi kanske tillbaka och besöker dig. Om inte så i övermorgon. Bänken är det ingen brådska med, vi har så många ändå, men var väldigt försiktig med mina personliga saker.

- Jag ska tala om för dig att dina groteska ägodelar tänker jag bränna så fort du klivit utanför dörren! Skalbaggarna ska jag begrava!

- Ja det var väl oundvikligt att det skulle bli så här. Svärdet tar jag med mig.

- Varför kom ni till mitt hem!? Berätta varför ni kom till mitt hem!?

 - Vi ville se på din fällkniv.

- Hur kunde ni veta att jag hade en fällkniv!?

- Det var en självklarhet. Det var en ren självklarhet.

- Ut ur mitt hem!




-----------------------------------------------------------------------------------

(När vi möttes (och du hade bedragit mig...men jag stal dig tillbaka))

(2011)

------------------------------------------------------------------------------------------------


När vi möttes (och du hade bedragit mig...men jag stal dig tillbaka)


Jag fick en tagg i min höft när vi möttes.
Du höll en man i din hand och han stöttes
Med besvär
Ur min sfär.

Du sa: “Jag har tänkt att jag skulle ha sagt nå't.”
Jag höll ett öga på den plats dit din vakt gått.
Jag neg,
Och teg.

Du sa: “Men försök att se nu att detta är ödet.”
Vid en parkbänk föll en cykel av stödet.
Den rang,
Och klang.

Du sa: “Men för Guds skull du måste förstå mig?”
Det hördes en hostning och du sa: “Men hör på mig,
Jag är
Ju kär?”

Jag sa: “För en vecka sedan var det ju i mig?
Den där människan har visst försökt bli mig?
Men jag är
Ju här?”

Du sa: “Han behöver inte bli som du, han är redan ljuvlig.”
Jag sa: “Om han blev som jag skulle han slippa va’ tjuvlik.”
Du led
Och kved:

“Men han är ändå stilig och skall tilltalas ‘doktor‘.”
Jag sa: “Jag är stiligare på alla sätt och får
Snart kallas poet,
Du vet?”

Du sa: “Ha! Jag kommer aldrig att kalla dig det du.”
Jag sa: “Varför inte, jag är en poet ju?
Så,
Vadå?”

Du sa: “För mig har du alltid varit en nolla!”
Jag sa: “Tror du att våran relation kommer att hålla?”
Du tjöt
Och röt:

“Jag vill aldrig mer någonsin se dig!”
Jag sa: “Då vill du alltså inte att jag tar med dig?”
Ditt tjut
Tog slut.

Du sa: “Jag vet inte, något säger mig att allt var ett misstag?”
Jag sa: “Inte vet jag, det är dina känslor, men visst jag
Kan se att en del
Gick fel.

Du skrek: “Varför blir det alltid så här för mig!?”
Jag sa: “Tja, du verkar falla för vem som helst som förströr dig?”
Du skrek,
Och blev blek.

Din man vände sig om med något som liknade popcorn.
Jag vinkade och ropade: “Doktorn!”
Din man
Försvann.

Du sa: “Tyst, han är inte en doktor av den sorten.”
Du såg en fluga och ropade: “Skräm bort den!”
Du log
Och slog.

“Men hur gör vi nu med allt det här?“, sa du.
Jag sa: “Det är bara att välja vem du vill ha ju?”
Du log
Och slog.

Från en gata hördes klapprande hovar.
Jag kom att tänka på resande bovar,
På liv
Och kiv.

Jag sa: “Nej, det är inte lätt att va’ kär va?”
Du sa: “Förlåt mig, men du fanns inte där va?”
Jag mötte din blick
Och vi gick.


------------------------------------------------------------------------

                                                                                                            ,