(2011)
---------------------------------------------------------------------------------------------------
En sorglig historia
Det är uppenbart sorgligt att jag inte haft sex på sexton år sa hon och log.
Som du ser har jag fortfarande min skönhet kvar så det måste ha varit något annat som dog.
Jag tror att jag tröttnade på att de kom in till mig och körde över mig som en plog.
Allt är teater.
Jag tänkte att kanske finns det en verklig man därute som har något riktigt att ge.
Jag höll undan de groteska varelserna och började istället att be.
Trodde jag skulle få möta någon som kunde hålla i mig som om jag vore en fe.
Men där fanns bara primater.
Så en dag kom han ändå ridande (ja faktiskt) på en levande häst.
Jag kände att det var han som skulle ta mig ut ur min frivilliga sexuella arrest.
Men så började alla att förfölja honom som han vore någon slags präst.
Ja du minns den där Kristus?
Vi försökte komma varandra nära men hölls tillbaka av dem som jag tidigare släppt in i mitt liv.
Vi försökte gå väldiga omvägar men de motarbetade varenda kliv.
Jag kände hur mitt förflutna genomborrade mig som en fruktansvärd oslipad kniv.
Som om det hade mist ljus.
Jag insåg att mina tidigare förhastade handlingar skulle förfölja mig tills vägen var slut.
Jag fick en väldigt stark impuls att genomborra mig själv med ett brinnande spjut.
Mina närstående försökte avråda mig men hela min tillvaro drogs då ihop till en skavande knut.
Där fanns ingen mening.
Sedan dess gör jag ingenting annat än förbannar mina tidigare idiotiska val.
Jag byggde upp mitt liv kring fångvaktare och nu trycker de runt mitt hem som ett påträngande skal.
Ibland tittar jag upp mot min framtid och den tycks mig helt övergiven och kal.
Det blir ingen äkta förening.
Jag har förlikat mig med tanken på att aldrig mer någonsin få ha sex.
Ibland skickar de hit någon motbjudande man som bjuder med mig till sitt sneda annex.
Då följer jag motvilligt med dit och ofta bjuder de mig på något kex.
Sedan går jag.
Så är det visst tänkt att mitt liv ska fortsätta till dess att jag dör.
Ofta ställer jag mig den extremt korta frågan: varför?
Fast jag vet ju redan svaret som består av precis allt det som jag själv gör.
Det förstår jag.
Ändå har jag aldrig lyckats bryta mönstret och finna en väg ut.
Jag vet inte om jag vill att mitt asketiska liv ska fortsätta eller genast ta slut.
Antagligen blir jag en dag tvungen att åter stoppa in tungan i en motbjudande trut.
Cirkeln ska slutas.
Men vad skulle då egentligen meningen vara med det?
Han öppnar upp sin stora käft och tror att det är någonting som han vet.
Han står vid porten till himmelen och jag vid helvetet.
Där inget kan njutas.
Ja så kan mitt liv sammanfattas med några ord.
Jag vandrar runt i en allt snävare cirkel här på vår jord.
Jag har skaffat mig virke och försökt bygga något där jag kan kliva ombord.
Men det blir ingen skuta.
Jag är fast och flodvågen hörs dåna en bit härifrån.
Jag är inte säker på att jag till fullo tjänat Gud och hans gudomlige son.
Förmodligen ser de det som ett lagom stort hån.
Och dränker min ruta.
Men det är uppenbart sorgligt att jag inte har haft sex på sexton förbannade år.
Det är uppenbart sorgligt att ingen har fått ta i mig som jag de facto åtrår.
Ibland ser jag hur mina fingrar närmar sig mina lår.
Du ska veta de glöder.
Nu är sommaren snart här och jag har sett den förut.
De kommer och knackar på fönstren och vill locka mig ut.
De talar om för mig att min skönhet snart ska ta slut.
De vill se när jag föder.
Det enda jag kan göra numera är att kämpa emot.
Min sista uppgift blir att se till att inte slå rot.
Varför ska någon följa spåret jag gjort upp på vårt klot,
När det leder rätt in i muren?
Nej, om jag däremot vore lycklig och fri.
Om jag hade en man som jag med sanning kunde spegla mig i.
Då skulle det utövas sexuell poesi.
Bli fler barn i naturen.
Varför skulle jag låta någon befrukta mig då?
Mina bekanta frågar mig ibland hur det ska gå,
Lägger huvudena på sned sen.
Jag tittar då mot en avlägsen punkt.
Formerar mina tankar livlöst och lugnt.
Tänker på min framtid tonlöst och tungt.
Säger: det blir inga barn jag är ledsen.
Ja, så har mitt liv stilla utstakat sig.
Så har de kommit och infångat mig.
Finns här en utväg, jag vet det ej?
Går det att utveckla vingar och gloria?
Du vet allting det hopas, flyter sällan isär.
Så svårt att förändra allt det som jag är.
Min önskan var att föra en vacker tillvaro här.
Men mitt liv blev visst en sorglig historia.
----------------------------------------------
