When you're standing at the crossroads that you can not comprehend, just remember that death is not the end...

/Bob Dylan


måndag 3 november 2014

Det var en gång en kvinna (som var så trogen mot sin man)




--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------



Det var en gång en kvinna (som var så trogen mot sin man)


Det var en gång en kvinna som var så trogen mot sin man,
Att när han så gick hädan ifrån henne och försvann,

Så gick hon fram till graven med kistan som man bör.
Lyssnade på prästen, vad han sade som man gör.

Men hon nöjde sig ej här utan sade till sin släkt:
"Bygg mig nu ett hus här intill, gör det nu direkt.

Ty var min man nu är, nära honom ska jag bo -
Ända tills jag ser honom igen en dag, får ro.

Får jag inte bo här, ja då går jag genast bort
Till de trakter vi ej ser, min sorgetid blir då kort.

Jag sätter mig vid graven här, var snäll att börja bygg.
Grunden kan ni lägga ikväll bakom min rygg.

Jag sover här tills allt är byggt, var god och gör det kvickt.
Gud är med oss allihop och hans välde det är rikt."

Släkten var förstående, inga dårhus funnes då.
Så man byggde upp ett hus, strax bredvid, ja näst uppå.

Det tog blott några dagar, ingen herrgård blevo det.
De hjälptes åt i byn, ja efteråt man skrevo det.

Så gick hon in i huset och ut till graven varje dag.
Det var en femton steg, och två-tre-fyra hjärteslag.

Hon levde där i sjutton år, vid hans sida gick hon jämt.
Trots att många män kom hem till henne, talade bestämt.

Hon log åt dem, och bjöd dem så, strax ut till mannens grav.
Där sutto de och fikade tills att de gav sig av.

Hon prydde där rabatter och skrevo många brev.
Lade vid hans sida för att läsa vad hon skrev.

Gick så runt i dalen och sen tillbaka till sin man.
Bar med sig en bukett ibland av blommor som hon fann.

Man lät så henne hållas och leva där i fred.
Kom förbi emellanåt och lämnade av ved.

Man slutade att tycka att hon var konstig så en tid.
Hon fick leva där i all sin prakt till dess att hon fick frid.

Det tog en sjutton år men sedan gick hon till sin man.
Det blev en vandringssaga sen om hennes kärlek som var sann.

Och än idag man ser där växa varje vår -
På deras grav en lilja som strålar vit och svår.

Och intill denna lilja där står en taggig kvist -
Helt utan några blad som om den dessa mist.

Går man dit när liljan så blommar någon vår
Så ser man hur den virar sig kring kvisten där den står.

Att ville man då plocka denna blomma från dess grav -
Så gick det ej att göra utan att skära sig därav. 




----------------------------------------------------------------------------------------------------


onsdag 22 oktober 2014

Nedhafsad augustidikt




----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------



                                     Nedhafsad augustidikt


En sensommarkväll i en park någonstans, får man sitta mellan en rönn och en hägg.
Blicka mot solen, kisa en stund, se en man med en boll och en peg.

Jag vill va' ute på vägen, ute med flocken men här finns inte någonting sånt.
Jag vill färdas i landet, se floder och slott, packningen fylld i en kont.

Jag vill skratta med flickor, ropa åt män, om vilka platser som vi ska se.
Köra i natten, sova en stund, ha en termos och mackor och te.

Gå på stigar i skogen, bland klippor och berg, höra visslor från tågen i norr.
Tala om tiden, köra in ett regnfall och sedan se vägen bli torr.

Jag vill stanna på rastplatser, springa till sjön, höra gässen som ger sig av.
Och så fylla upp tanken, köra vår väg tills den slutar vid något hav.

Stå där på piren till vågornas svall, höra måsarnas kraxande skrik.
Se skeppen som avgår långt ute till havs med sikte på en avlägsen vik.

Vända mig om på klackar mot sten, med historien som ett silverradband.
Gå bort mot framtiden en fyra-fem steg, se mina vänner på en blåsande strand.

Höra dem tala om allt vi vill nå, våra drömmar och platser att ha.
Se på kompassen hur den snurrar sig fram, som en pil mot den väg vi ska ta. 

Så hämta vår karta vid en brinnande eld, märka ut vårt kommande mål.
Och sen packa in den packning vi har för avfärd i en bil klädd i stål. 

Men det ska sittas här i en park någonstans, i solen mellan en hägg och en rönn.
Se en man och en peg och en boll någonstans, tills kylan kommer och snön. 



-------------------------------------------------------------------------------------------------------



onsdag 6 augusti 2014

Till en dotter (Eller flickan i min flock)




------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


 

Till en dotter (Eller flickan i min flock)


Jag kommer hämnas dig om de tar dig.
Kulorna ska smattra i deras bröst.
Jag kommer inte vänta på svar nej.
Du är min ängel, du är min tröst.

Om de rycker dig bort från vår jord här.
Tar dig dit där jag ännu inte kan gå.
Då ska det besvaras lika med mord här.
Det är min vetskap, där ska jag stå.

Om de skadar dig, blottar din blygd här.
Tvingar sig till det du inte vill ge.
Då ska jag krossa dem, dra dem bort från den bygd där
Man låtit dem frodas, låtit det ske.

Jag kommer hämnas dig om de tar dig.
Sätta deras skallar kring varje kust.
Jag kommer aldrig lämna dig kvar nej.
Du är min ängel, du är min tröst. 


 --------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
















söndag 27 april 2014

Sommarminne




 ----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


 Sommarminne


Jag tog smällen,
Vinglade ett tag.
Sen log kvällen,
När jag måttade ett slag.

Han föll svanlikt,
Reste sig och gick.
Hon kom anrikt,
Följde med min blick.

Vi gick till stranden,
Satte oss och grät.
Tog henne i handen
När hon satte sig i knät.

Vi såg på månen
Som lyste bortåt sjön.
Kände mig som sonen
Som frös långt ut i snön.

Hon sa, du är den
Som ska leda mig min tid.
Ta med mig på färden,
Freda mig min frid.

Jag såg på vattnet,
På fåglarna som gled.
Kände som att det
Var för henne som jag stred.

En svala dök ned
Och skrek kring våran stund.
Långt borta, rök med,
Och skallet från en hund.

Jag sa, vi gör så,
Följ med mig dit jag går.
Och hon kändes skör, så,
När jag strök vid hennes hår.

Två svanar klev upp
Bakom träden vid en vik.
Tre måsar rev upp
Kvällen med ett skrik.

Jag satte händerna
Hårt kring hennes höft.
Lyfte länderna
Från mina lår och gav dem luft.

Hon tog mina händer,
Drog mig mot sig sen.
En i sänder,
Och jag höll om henne igen.

Vi såg på dalen,
På berget och dess kam.
De vita skalen
Av några snäckor som sköljts fram.

En koltrast hoppade
Bland buskar till en gren.
En regnpöl droppade
Ur sänkan på en sten.

Vi gick mot rösterna
Långt borta, någon sång.
Ta mig till kusterna,
Sa hon, någon gång.