(I väntan på vinter)

                                                                                   ,
----------------------------------------------------------


    I väntan på vinter


Min vän hon tänder ljusen,
Och blottar skuggor i blusen,
Hon blickar ut mellan husen,
Som om samfälldheten fanns.

Det frusna regnet driver,
De vassa vindarna river,
Min vän hon stryper sin iver,
Och lägger undan svärd och lans.

I kuporna och loften,
I den trivsamma doften,
Väger människor stoften,
Från dagarnas beslag.

De vilsna gässen sträcker,
De slitna tunnorna läcker,
Min väns behållning den räcker,
Längre än en enskild dag.

På stigarna och stråken,
I de stillsamma bråken,
Prövar människor språken,
Så att skarvarna slår i.

Den tunna röken stiger,
De täta tallarna niger,
Min väns förmaningar tiger,
I hennes närhet är var mänska fri.

Vid bänkarna i parken,
Runt den frostklädda barken,
Tolkar människor arken,
Till dess att riktningen går an.  

Den vita plogen plöjer,
De spröda stjälkarna böjer,
Min väns visioner fördröjer,
Men leder henne ända fram.

Kring björkarna vid brunnen,
I de upplysta rummen,
Följer människor strömmen,
Till dess att lemmarna bedrar.  

Den tunga porten gnäller,
De töjda käftarna skäller,
Min väns förflyttning den gäller,
Hon känner varje steg hon tar.

Vid lyktorna i lunden,
På den stenlagda grunden,
Kväver människor stunden,
Med overksamma svar.

De bleka orden stänker,
De trötta lindarna tänker,
Min väns vokabler de blänker,
Och formar allt i jämna par.

Bland skuggorna i hamnen,
I den uttänkta famnen,
Sorterar människor namnen,
På de som följer deras skall.

De kvästa svalgen kvider,
De brända struparna svider,
Min väns förtjusning den glider,
Bortom varje överfall.

I knastrandet och bruset,
På det utlagda gruset,
Följer människor ljuset,
Ned i källarvalvets gränd.

Det kalla järnet ryser,
De blöta katterna nyser,
Min väns beläggning den lyser,
Genom varje urgröpt trend.

I kurerna och båsen,
På den utsträckta åsen,
Tillverkar människor låsen,
Som skall regla någons dröm.

Det tunga mörkret tränger,
De långa kedjorna svänger,
Min väns förtröstan den stänger,
Inte dörrarna till något rum.

Staden viskar vinter,
Disputanterna slinter,
Med doftande hyacinter,
Som de bär mot varma hem.  

Frosten söver staden,
Marken invaggar bladen,
Min vän hon vrider på vaden,
Och vekarna de brinner än.



---------------------------------------------------------