Det är tråkigt att möta (innan du läser Bibeln)

.....................................................................................................................

Det är tråkigt att möta (innan du läser Bibeln)

 
Det är tråkigt att möta de som tjänar döden.
Deras öden,
Är ju så korta.
 
Man hör dem ropa ut: snart kommer slutet.
Säger sedan till varandra i extas: väl rutet.
Sen är de borta.
 
De gör väl som de vill men jag tjänar Gud då.
Säger i förbifarten: "Hör på mitt ljud då.
Snart fortsätter livet."
 
Förnimmer sedan dödens, satans, jävla iskalla våg.
Säger till mig själv i något tveksam monolog:
Väl beskrivet.
 
Tittar sedan ut i den livs levande stjärnklara natten.
Tänker på den upprättgående, glasögonprydde vildkatten.
Fortsätter andas.
 
Tar några steg mot den uppdragna, på gränsen till bortglömda ekan.
Funderar på hur många cigaretter jag ska röka på vägen hem med viss tvekan.
Känslorna blandas.
 
Fortsätter några steg mot vattnets smått krusade månblanka bryn.
Tänker på vad som egentligen kan finnas där bakom den stjärnbeströdda skyn.
Kommer på allt mellan himmel och jord.
 
Ställer mig ned på huk för att titta närmare på ett par nedrostade muttrar.
Ser en kråka hoppa omkring och undrar om den någonsin har mött någonting som kuttrar.
Hör inte ett ord.
 
Plockar sedan fram min spegelblanka tenngjutna plunta.
Reser mig hastigt upp och tänker att alla dödens jävlar de pratar strunt va!
Ja så är det.
 
Tar en klunk och känner en helt enorm absolut obeskrivlig styrka.
Tänker att jag genast vill uppsöka en månbelyst rödaktig kyrka.
Ja dit bär det.
 
Vänder mig om och sätter upp en provisorisk uppskattad kurs.
Tänker att för bövelen här på jorden finns det ingenting som jag inte törs.
Börjar spatsera.
 
Nynnar på en sedan länge självkomponerad gungande sång.
Parerar en rotaktig, väl maskerad, halvt jordbeklädd stång.
Tänker att jag ser allt som sker va.
 
Vandrar vidare i många minuter i en naturupplevelsens trans.
Funderar på ugglorna och Guds, ovanför molnen, högst märkvärdiga instans.
Kommer inte fram till någonting speciellt.
 
Höjer istället på ögonbrynen åt en alldeles tydlig, orange, genomslug, snabbfotad räv.
Den trippar vidare, ned i diket, upp på vägen, under tallen, i en färdväg som tycks mig ovanligt snirklig och snäv.
Är sedan borta efter att den gnällt.

Närmar mig skogens slut och hör bilarnas avlägsna lätt dämpade brus.
Tänker på en flicka i värmen och samhörigheten vid ett bord med upptända ljus.
Jag frågar henne vad hon har på sig under sin klänning.

Stannar därefter till en stund och vilar med ögonen på en tall.
Provar mig på att efterlikna vargarnas högt ylande skall.
Försöker skapa lite spänning.

Fortsätter sedan och kommer fram till landsvägen efter tre kvart.
Några bilar far förbi, först en vit sen en svart.
Sedan tre gula.

Mörkret har lagt sig rätt tätt men jag ser ganska bra.
Månen den lyser där uppe precis som den ska.
Fast jag har något ont under min sula.

Så jag stannar till en stund och fimpar i min bärbara askkopp.
Tänker intensivt på sommaren, en fullständigt naken kvinna, plask, dopp.
Hon kommer upp och frågar mig var det finns vin.

Jag visar henne vägen med en arm runt hennes svala midja.
Hon frågar mig: "När kommer de andra? Du vet vad jag vill göra. Finns det tid, ja?"
Jag svarar: det verkar finnas tid, med ögonen på hennes trugande min.

Vi fortsätter våra aktiviteter någonstans i mina tankar.
Jag lägger min ena hand över hennes bröst och den andra omkring hennes midja som svankar.
Ser framför mig sedan våra eskapader.

Men jag fortsätter vägen framåt och känner mig mycket stärkt.
Bilar passerar och jag vandrar vidare någorlunda obemärkt.
Tycker mig känna vad betydelsen av glad är.

Plockar upp ännu en cigarett och placerar den mellan mina tänder.
En grävling kommer upp på vägen, tittar på mig, tar några steg och vänder.
Jag tänder min cigarett.

Fortsätter framåt, drar något bloss, och känner den rogivande röken.
Tänker på Moses och hur det kan ha varit att vandra genom en öken.
Sedan skriva ned på en tavla de påbud som Gud gett. 

Men det går inte att stanna vid dessa tankar hur länge som helst. 
Funderar istället på Kristus och hur det kan vara att födas på nytt och sedan bliva frälst.
En i dessa dagar underskattad fråga.

Men koncentrationen för att stanna vid dessa tankar är inte tillräckligt höjd.
Tänker istället på en gudomlig lycka som under hela ens liv har varit fördröjd.
Som ständigt väntar på den stund så man ska ta steget och våga.

Men det är bara tankar och hur kom de egentligen till mig?
Hade förresten inte kung Salomo några hundra kvinnor så säg?
Om man nu skulle ta och tänka på någonting annat.

Nej, det är inte enkelt att hålla sina tankar kring en enda punkt.
Som militären, en officer som blir major sen adjunkt.
Hålla sig till ett enda ämne är svårt så förbannat.

Så jag kastar min cigarett och bestämmer mig för att istället ställa mig stilla.
Plockar fram min plunta och anstränger mig för att ta några klunkar utan att spilla.
Lyssnar till mitt hjärta som bankar.

Långt borta skymtar jag den upplysta kyrkofasaden.
Några bilar far förbi och jag kommer att tänka på en flicka som jag mötte mitt inne i staden.
Hon sa: "Efter att du kysst mig är det dags att kasta ankar."

Jag tror att jag gjorde det men det måste ha varit något som skavde på trossen.
En dag stod hon bara där och hade inte en tanke på oss sen.
Jag klandrar henne inte för hon gav mig faktiskt inte några löften.

Men hon var den vackraste flicka jag sett på denna jord.
På den tiden kunde jag inte skriva ett enda vettigt ord.
Inte ens lägga min hand på en kvinna över höften.

Hon fladdrar förbi i mina tankar och jag fortsätter vägen i natten.
Tänker på om det kan vara så att jag har förmågan att göra whiskey ur vatten.
Känner mig inte nödgad att prova.

Tar av på en mindre väg och kommer in i en tätare del utav byn.
Sjön långt borta i söder där månen speglas i vyn.
Träden står kalla och grova.

En stilla glädje omkring mig och jag känner mig nära mitt uppsatta mål.
Plockar fram min plunta med de sista dropparna och lyfter den mot stjärnorna som skål.
En fågel skymtar vid tallen.

Fortsätter upp för backen den sista biten.
Tänker att om jag föll omkull så här nära mål så vore det lämpligt om jag mötte den barmhärtige samariten.
Och att det vore en vidunderlig kvinna som sade att kyssar är det bästa botemedlet mot alla former av trötthet i skallen.

Men det syns inte till några kvinnor när jag vandrar upp mot det i natten vitt lysande valvet.
Känner mig stadig på benen och klockan högt uppe på kyrkan pekar på halv ett -
Då jag tar mina steg in på gården.

Fortsätter grusgången fram och slår mig ned på en bänk vid den norra fasaden.
Blicken upp mot klocktornet och de snidade, fjällika bladen.
Den breddade åttakantiga bården.

En kvinna sade till mig en gång: "Livet är svårt ibland men stjärnorna däruppe är lyktorna som kommer till undsättning.
Tror du eller tror du inte på att de är placerade där av himmelens inrättning?"
Jag svarade: jag tror på det.

Vi gick olika vägar sedan men hon vände sig om och sade: då ses vi igen.
Mötte henne senare efter några år och allt hon sade var: "Hej, du är ännu min vän.
Allting beror på det."

Och nu sitter jag här med min tro som en växande styrka.
Vad hon gör vet jag inte men sannolikt håller hon till någonstans vid en levande kyrka.
Går dit ibland och vakar om nätterna.

Natten är ett skepp och just nu är det jag som sitter vid rodret.
Tänker vilken enastående lycka det vore om min plunta vore fylld där innanför fodret.
Och om en bedårande kvinna kom gående mot mig och började skramla med kastanjetterna.

Men det är sällsynt att sådana tankar helt plötsligt kommer till livet.
Så jag reser mig upp och tänjer något på klivet.
Går bort och känner på den massiva porten.

Den är naturligtvis låst och jag tänker att det är ordning och reda här i byn va.
Stjärnorna och månen och drömmarna som rör sig på skyn va.
Var är alla som bor på den här orten?

Inte med mig i varje fall för jag är inte den som är i centrum.
Jag går fortfarande omkring här i universums stjärnbeklädda väntrum.
Borde väl ryta till och fråga om det egentligen inte är dags för min tur snart?`

Men naturen och byggnaderna är sällskap i natten.
Långt borta går ett tåg över en bro och strålkastarna fortsätter längs månbelyst vatten.
Alltid på väg någonstans och allt man behöver bestämma är vart.

Gravarna runt omkring står kalla och tysta.
Byn lever vidare men för få kvinnor blir kyssta.
De sanna kärleksparen har slutat föröka sig.

Tänker jag och tar några steg bort på grusgången mot valvet.
Kliver in under det och en halvtimme har gått sedan klockan slog halv ett.
Funderar vart man borde söka sig.

Vandrar vidare förbi björkarna nedåt mot husen.
Prydliga granar långt nedanför backen och högt ovan de stjärnklara ljusen.
Natten är ett skepp och jag sitter ännu vid rodret.

Klackarna slår mot asfalten och jag söker och fumlar med orden.
Saliga äro de saktmodiga, ty de skola ärva jorden.
Men pluntan tom där innanför fodret.

Tar några steg och känner mig nöjd över kvällen.
Man kan trivas i den här dalen, det finns några vänliga ställen.
Man rör sig mellan dem och lever så bra det kan göras.

Tänker jag och fortsätter mot månbelyst vatten.
Man bestämmer sig för någonting och fortsätter sedan fram genom natten.
Och så människorna som inte får störas.



...............................................................................................................